Invigningen skedde i högtidliga men lättsamma former. Gästerna bjöds på ett glas av 100-årsjubilerande Herrljunga Jubileumscider på flasketiketten, innan en ”100-årig olympier” tog plats på scenen. Amatörskådespelare Anders Nilsson från Scen-Vara (och tillika medlem i Vara IHS) ”mindes” sin uttagning till OS i Stockholm i stående höjdhopp. Han tog cykeln till Stockholm och hamnade i stället i sällskapet som cyklade tävlingen ”Mälaren runt”. Anders ”minnen” belönades med uppskattande applåder. Anders Nilsson blev sedermera riksdagsman och fick vid något tillfälle OS på sitt bord.
Invigningsproceduren sköttes av en legendarisk löpare, som under sin aktiva tid gjorde till tradition att ”klippa målsnören” – inte minst på Stockholms stadion. Något olympiskt guldsnöre lyckades dock inte den eminente Dan Waern bryta på löpningen ”blå band”, som 1500-metersloppet ofta kallades. I Rom-OS 1960 blev dock Dan Waern god fyra. Det blågula bandet på (K)ållympiastadion fick emellertid Dan Waern klippa dubbelt, eftersom alla fotograferna inte fick plats samtidigt för att föreviga det historiska ögonblicket.
Efter invigningsceremonin tog Bruno Arvidsson, ackompanjerad av Börje Magnusson på gitarr, över föreställningen. Bruno, som är medlem i Vara IHS, hade skrivit en specialvisa för detta historiska tillfälle. Av en speciell anledning har visan exakt 100 versrader. Det blev en hyllningssång till många inblandade:
Stockholms stadion har jag blott hittills sett på kort
Men här kan jag beundra nu den som Carl-Owe gjort!
Jag vill tacka Carl-Owe för den stadion han gjort.
Den har han gjort fantastiskt fin trots att han gjort den fort.
Tack vare sina kunskaper och sin skaparpassion
så har han på sin stadion fått verklig fin fason.
På samma gång som jag ju undrar hur i allsin dar
han bär sig åt så vet jag ju att han är den sorts karl
som klarar av att göra allt som faller honom in
och ständigt skapar konst av sånt som andra ser som svinn.
Av kvistarna som han på arbetet sitt plockar bort
från bräderna som skall bli trappor utav kvistfri sort
gör han förnäma konstverk av ett slag som är unikt
och som gör konstlivet på Varaslätten särskilt rikt.
Att han tillika är en fascinerande skribent
som skriver med ett målande och mysigt språk är känt
bland oss som läser i det idrottshistoriska blad
där han skrivit om mången idrottshistorisk bravad.
Vi som känner Carl-Owe vet ju att han alltid har
nåt nytt på gång och aldrig sina skaparkrafter spar.
Han glor inte på TV som jag själv varenda kväll.
Och sällan eller aldrig tömmer han nån spritputäll.
Han är förvisso aktiv i var stund utav sitt liv.
Att skapa och att samla är hans främsta tidsfördriv.
Förutom att han uti trappfabriken varje dag
klarar varje kvistig uppgift tar han nya tag
varenda kväll med nya alster som blir ständigt fler.
Jag undrar hur det kommer bli då han har trappat ner
på trapptillverkningsjobbet som han gått till varje dag
sen han var ung och spelade i Längjums pingislag.
Där spelar han ej längre eftersom det inte finns
mera men i stället har han blivit den som minns
mer än andra om det mesta som har hänt
på idrottens arenor och som sedan satts på pränt.
När Mossbrott fyllde hundra häromåret gjorde han
en lika fin modell av det som den modell som man
kan se här från och med idag av Stockholms stadion
och invigs av en legendarisk nationikon
som för femtifem år sedan sprang fortare än nån
svensk sprungit har en engelsk mil på Stockholms stadion.
Bland övriga rekord han slog bör även nämnas det
han slog på tusen meter och som för all evighet
verkar vara oslagbart och för den skull vill jag
till detta världsrekord gratta rekordhållar´n idag.
Ifall han tycket att mitt grattis kommer lite sent
så bör han tänka på att än i dag och allt framgent
står sig detta världsrekord och därför tycker jag
att det går an att gratta legendaren än idag.
Nu är han sjuttionio men ser nästan likadan
ut nu som för ett halvsekel sen då jag jämt var van
se honom i Rekord-Magasinet och i All Sport
och sörjde över att hans karriär blev alltför kort.
Men tack vare Carl-Owe kan vi än idag här se
bilder av Dan Waern på Stockholms stadion och le.
I hundra år har Stockholms stadion nu påmint om
den sommar idrottsfolk från tjugoåtta länder kom
till Stockholm för att tävla mot varann i sammanlagt
tretton idrottsgrenar enligt var jag tror nån sagt.
Man tävlade bland annat även i litteratur.
Och den grenen vanns faktiskt med båd´ skicklighet och tur,
av Pierre de Coubertin, en greve som vi främst dock minns
som den vi tacka kan för att Olympiska spel finns.
Det bidrag som han segrade med kallade han kort
och gott, ifall jag inte minns helt fel, ode till sport.
Han skrev dock detta ode, faktiskt, under pseudonym,
men fick, sedan han segrat, inte mer va anonym.
Om denna franske greve aldrig funnits tror´nte jag
att vi skulle ha träffats hos Carl-Owe här idag.
Ty då hade nog knappast den sorts OS kommit till
som vi vart fjärde år på TV gärna kolla vill.
Den soliga olympiaden uti Stockholm gick
dock ej att se å TV utan åskådarna fick
bege sig dit där idrottarna tävla´ mot varann
ifall de ville se med egna ögon vem som vann.
Och trehundratjugotusen gjorde också det.
Så många och drygt det löste biljetter men vem vet
hur många som måhända utan att ha löst biljett
likväl lyckades se nån tävling på nåt annat sätt.
Måhända hann de se när Greta Johansson tog hem
sin guldmedalj i simhopp och sen vänligt log mot dem
som liksom Coubertin nog inte riktigt tyckte om
att kvinnor skulle tävla alls och ordnade så dom
fick nöja sig med simhopp och med tennis och ej mer.
Så därför fick blott femtiosju va med och inte fler.
Bland de tvåtusenfyrahundranittio grabbar som
till start i alla grenar i ett soligt Stockholm kom
fanns gott om svenskar och de lyckades så väldigt väl
att hela svenska folket bör ha värmts uti sin själ.
Topsy Lindblom han vann tresteg och Lemming han vann spjut
och vårt lag stod som vinnare när dragkampen var slut.
På tal om drag så har kanske min sång börjat dra ut
på tiden så att nån kanske ser fram emot dess slut.
Så därför kan jag glädja alla med att jag nu snart
närmar mig min visas slut och det med ökad fart
så vill jag hinna tillägga att vi i denna trakt
är tacksamma och stolta över att vi bland oss har
en så otroligt kreativ och fantasifull karl
som allas vår Carl-Owe och som tackas bör ida´
för att han gjort modellen utav stadion så bra.
Så därför vill jag sluta här och nu med ett hurra!
Och sen med fyra till. Hurra, hurra, hurra, hurra!
Av Bruno Arvidsson, Emtunga, som sjöng ovanstående vid invigningen av Stadionmodellen i Kålles Rekord-Magasin, Tråvad, 6 juli 2012.
(K)ållympiastadion
(K)ållympiastadion
Bruno AArvissson, Börje Magnusson, Carl-Owe Johansson och Anders Nilsson.
Carl-Owe Johansson och Dan Waern.