Hoppa till sidans innehåll

Musik


MUSIK

Sommaren 2011 anordnade undertecknad en lokal utställning med musikanter kallad ”Äkta nöjes-Vara”. Underrubriken löd: ”axplock ur slättens vida nöjesfält, teaterlador och orkesterdiken”. Tidsperioden omfattade ungefär hela 1900-talet, samt givetvis fram till nutid. Det betyder i princip 100 år. Grunden har varit att musikanter – solister som någon enskild orkestermedlem – har haft anknytning till bygden.  

Just ordet ”axplock” var viktigt i sammanhanget. Att ta med alla som kan spela ”Gubben Noak” lät sig knappast göras. Ett urval var nödvändigt. Platsen var nämligen begränsad. Ändå var det säkerligen ett antal som borde varit med, men som av olika anledningar missades eller inte fick plats.  

Nu har utställningen dokumenteras i skrift. En ännu större utmaning och egentligen en omöjlig uppgift! Många medlemmar har bytt orkestrar lika ofta som en arbetare byter skjorta (det var väl ändå en överdrift?). I varje fall synes det ha varit ett musikaliskt ”kårståg”, som dragit över slätten. Det är sannerligen inte lätt att hålla reda på allt och alla i musikväg. Här har bara medtagits de som råkat komma ”i vägen”. Om läsekretsen tycker att det finns alltför många ”hål”, så är ni välkomna att täppa till dem. På denna sida finns det plats att fylla. Det blir aldrig komplett. Håll till godo! 

Allmogemusikanter från förr
Det har funnits – och finns – många skickliga musikanter och underhållare i dessa trakter. Här följer en uppräkning av några kända spelemän från förra seklets första hälft:

Port-Johannes, Sparlösa, fiol
Anders Johansson, Skår, fiol
Artur Johansson, Skår, fiol
Sven Grönberg, Öttum, fiol
Einar Steen, N. Vånga, fiol

Gryt-Karl, Ballstorp, Edsvära
Gryt-Aron, Ballstorp, Edsvära
Linus Andrén, Bitterna, fiol
Fredrik Lundqvist, Bitterna, klarinett
C. Åberg, Åkatorp, Vedum, klarinett

Hilding Larsson, S. Lundby, fiol och nyckelharpa
Allan Törnkvist, Tumleberg, dragspel
Ivar Hallberg, Tråvad, nyckelharpa
Anders Lindell, Tråvad, fiol
Janne Johansson, Tråvad, fiol och klarinett 

Några av dem skall vi stifta närmare bekantskap med. 

Ivar Hallberg, Tråvad
Fiskhandlare Ivar Hallberg var blind efter en olycka i unga år. Trots sitt handikapp lärde sig Hallberg att spela nyckelharpa med bravur. Han komponerade ett antal spelmanslåtar. En av hans mera kända är ”Laske härads brudmarsch”. Under sin spelmanstid erhöll Ivar Hallberg flera priser och utmärkelser. Han blev också utnämnd till Riksspeleman. Tillsammans med Anders Lindell och Janne Johansson bildade Hallberg en trio, som både skrev och spelade sin tid musik åren omkring 1920 till 1950. 

Anders Lindell, Tråvad
Målaremästaren Anders Lindell var en av bygdens välkända och aktade spelemän på fiol. Bland Lindells egna kompositioner kan nämnas ”Lindells vals”. Han berikade också under många år Tråvadskören med sin basstämma. Spelade tillsammans med Ivar Hallberg och Janne Johansson. 

Janne Johansson, Tråvad
”Mjölnar-Janne” spelade såväl fiol som klarinett och bildade tillsammans med Ivar Hallberg och Anders Lindell en trio under många år. Även Janne Johansson komponerade egna melodier som t.ex. ”Mjölnar-Jannes polka”. Jannes musikalitet gick i arv. Inte mindre är fem av hans söner kom att delta i kända orkestrar.   

Tråvads musikkår
I början av 1920-talet spelade Tråvads musikkår upp till dans. Den bestod av ”Mjölnar-Jannes” äldsta söner Carl Jansson på klarinett och Nils Jansson med fiol. Övriga medlemmar: Otto ”Smed-Otto” Ohlsson, dragspel, och Östen Leijon på trummor. 

Tråvads dansorkester
Nästa orkesterbildning med Jansson-inslag var Tråvads dansorkester i slutet av 1920-talet under ledning av Erik Smedberg. Förutom Smedberg bestod Tråvads dansorkester av Hjalmar Kimbert, Helge Kjellin, Erik Ståhl, Gunnar Jansson och Harry Leijon. 

Players Boys
Namnet Players Boys är inte speciellt väldokumenterat. Det återfinns emellertid på bastrumman. Ett par fotografier bevisar dess existens. Medlemmarna är i stort sett identiska med Tråvads dansorkester, som måhända bytte namn på slutet. Eller också är det ett ”mellanting” med nästa konstellation, som kallades Playing Boys.

Playing Boys
Om ovan nämnda orkestrar blev relativt kortlivade, kom Playing Boys att bestå över tre årtionden – från 1931 till 1954. Playing Boys var en av sin tids mest populära dansorkestrar i södra och västra Sverige. De spelade även i Norge. Ett storband i dubbel bemärkelse. På sin repertoar hade Playing Boys inte mindre än 1000 melodier – samtliga numrerade! Signaturmelodin hette ”Nobody´s sweetheart”. Under åren spelade många musikanter i orkestern av och till. Kapellmästare var Gunnar Jansson (tenorsaxofon och dragspel) åren 1934-1946. Broder Göran (altsaxofon och klarinett) åren 1946-1954. Andra ordinarie medlemmar var: Gustav Jansson (slagverk), Gunnar Bonander (trumpet), Helge Kjellin (kontrabas), Sven ”Frille” Fredriksson (gitarr), Carl-Åke Ekström (altsaxofon och klarinett), Hilding Persson (piano), senare Gösta Thorell (piano), Nisse Thorsell (tenorsax), Lars-Erik Johansson (trumpet) och Gerhard Karlsson (trumpet). Som sagt medverkade även ett antal andra musikanter under åren. Stommen till Playing Boys, med Göran Janson som kapellmästare, stod även för de musikaliska inslagen i Vararevyn och Vara Barnens dagsrevyer. 

Vara dansorkester
Under 1930-talet var Vara dansorkester en populär dansorkester i bygden. När man spelade valser såldes många dansbiljetter. Vara dansorkester bestod av: Allan Bågenholm (saxofon), Eric Siesing (trumpet), Åke Bågenholm (piano), Alf Johansson (trummor) och Bror Almqvist (fiol). Siesing och Almqvist var samtidigt stora idrottsidoler i Vara.  

Black Drops
De ”svarta dropparna” började ”skvala” 1954. Det var Hans Brelid (trumpet, elgitarr och sång) som vred på kranen, så att Black Drops bildades. Övriga som medverkade till att orkesterdiket fylldes eller att Black Drops bildade en flod av toner var: Åke Fransson (altsax och klarinett), Hans Menzing (piano), Alf Sandberg (bas) och Bengt Malmberg (trummor). Snart anslöt Jan Fransson på tenorsax.

Undan för undan droppade medlemmarna av och ersattes av andra droppar. Helt plötsligt bestod Black Drops av fyra medlemmar från nyss avsomnade Playing Boys! Förvisso var de inga ”boys” längre i någon bemärkelse: Göran Janson (altsax), Gustav Jansson (trummor), Gerhard Karlsson (trumpet) och Helge Kjellin (bas).

 En tredje generation ”droppar” skulle falla på plats: Bengt Larsson (tenorsax), Arne Ström (barytonsax), Ulf Martinsson (bas), Lennart Sköldeberg (bas) och Mona Skarström (sång).  Göran Janson, Gerhard Karlsson och Bengt Malmberg (men utan Ulf Martinsson) bidrog också till de sista tonerna av Black Drops, som slutade ”skvala” 1961.     

Lill-Ingvars
Först flängde Ingvar Andersson från Tumleberg runt med dragspelet fastsurrat på sin lättviktare. Det var spelningar på kalas, bröllop och andra tillställningar i mitten av 50-talet. Sedan blev det Trio Såg, Ingvars Trio och så småningom Lill-Ingvars för hela slanten. Hela tiden med Ingvar och sitt pianodragspel i centrum.

Den första Lill-Ingvars-sammansättningen bestod, förutom kapellmästaren Ingvar själv, av Jan-Ivar Algotsson, Bertil Törnkvist och Ernst Larsson. Dessutom hade man vokalissor som Elsie Back och Inga-Lill Jakobsson.   

Under stora delar av 60-talet var Lill-Ingvars närmast proffs, även om de hade sina civila yrken. Orkestern bestod då av Ingvar Andersson (dragspel och elorgel), Hans ”Stubben” Ivehag (bas), Bengt Larsson (saxofon, klarinett och gitarr), Arne Ström (saxofon, dragspel och sång), samt Bertil Törnkvist (trummor och gitarr). Fyra år i rad spelade det gänget på Gröna Lund i Stockholm fjorton dagar i sträck. Lill-Ingvars var under de åren otroligt populära.

Under 70-talet trappade Lill-Ingvar ner dansmusiken, men var flitigt i farten som dragspelare vid Träff-Eje Södermans trivselkvällar under somrarna (och även ibland vintertid) i södra Sverige.

En 80-talsuppsättning av Lill-Ingvars orkester kan även nämnas: Bengt-Åke Karlsson (trummor), Ulf Martinsson (bas), Simon Ask (gitarr och sång) och kapellmästaren själv på dragspel.

Som kronan på verket tilldelades Ingvar Andersson, som förste musikant, Vara kommuns Kulturpris 2001. Motiveringen löd: ”Ingvar, som började spela dragspel redan som sexåring, har under många år varit Varaslättens okrönte dragspelskung och hans kändisskap har spridit sig långt utanför den stora vida slätten … Ingvar är en stor kulturbärare som fortsätter att utveckla sin musik bland annat genom studier i harmonilära. I år har han spelat in sin första cd”.

The Cosmos
För att sörja för den musikaliska återväxten i Lill-Ingvars, startade Ingvar Andersson 1961 ett ”pojklag”. ”Miniorkestern” bestod av hans lillebror Håkan (elbas), Alf Carlsson (dragspel och elorgel), Rune Lööf (elgitarr) och Karl-Erik Gilbertsson (batteri). Medlemmarna var mellan 13 och 16 år gamla. Men så skulle orkestern också ha ett namn. Det var ju populärt att kalla sig något som for i luften (exempelvis Spotnicks och Wostocks). Det fick bli The Cosmos. Orkestern hade sin första spelning på en klubbfest i Arentorp. Gaget var 40:- kr. Det skulle dock bli bättre med tiden.

The Cosmos blev redan 1963 uttagna till att medverka i Riksparaden på Skansen i Stockholm. Då hade orkestern utökats med Hasse Lorentzen och Torbjörn Andreasson, båda på komp- och sologitarr. Året efter deltog The Cosmos vid Alingsåsparkens traditionella pingsttävling med 25-talet deltagande orkestrar. The Cosmos kom tvåa i den hårda konkurrensen. Även 1965 deltog man i tävlingen. Då gick det ännu bättre! Segrade gjorde The Cosmos även i Vara Barnens dags orkestertävling samma år. The Cosmos slutade 1967.

Ungdomskvartetten
Det började med en gitarr utan strängar, ett lånat dragspel och med ett par kakburkar och ett par knivar (att slå takten med). En trio 13-14-åriga ynglingar i Emtunga gick i funderingar på  att bilda en orkester. Gitarren försågs med strängar, ett begagnat batteri inköptes för 175 kronor och en något äldre kamrat på andra sidan om Mossbrott, som redan ägde en gitarr, kompletterade. Leif Svensson var grabben utan strängar, jämngamle Gösta Jansson killen med dragspelet, 13-åringen med trummorna (och kakburkarna) Kjell Blomgren. För rutinen stod 16-årige Börje Magnusson på gitarr. Gänget kallade sig Ungdomskvartetten. Årtalet var 1957. Två år senare ställde Ungdomskvartetten upp i Vara Barnens dagstävlingen Västgötamästerskapet i rock – och vann orkesterklassen! Det betydde emellertid slutet för Ungdomskvartetten. Dels kunde man ju inte ha ett så töntigt namn efter att ha vunnit en rocktävling. Dels flyttade dragspelaren Gösta Jansson till Västerås. Ungdomskvartetten sprängdes.

The Wostocks
Även om Ungdomskvartetten var splittrad, ville den återstående Önumstrion Leif Svensson, Börje Magnusson och Kjell Blomgren fortsätta med musicerandet. Man sökte en ersättare på klaviatur och fann 14-årige Lennart Green från Vedum. Trots sin ungdom var han ingen duvunge. Redan 1957, som 11-åring, hade Lennart deltagit i Västgötamästerskapet i dragspel för juniorer på Vara Barnens dag. Någon seger blev det inte, men han var en stor musikalisk begåvning. Efter fleråriga studier på piano behärskade Lennart såväl  Liszt som Mozart.

I samspel med Önumstrion var dock varken klassiska kompositioner eller oftast ostämda pianon aktuella. I stället införskaffades en hammondorgel. Därmed skrevs musikhistoria. Ingen annan orkester från Skaraborg hade tidigare turnerat med en hammondorgel! Dessutom köpte man den första inkomna ekomaskinen, som en affär i Lidköping hade lyckats anskaffa. Önumspojkarna var tidigt ute med det mesta. Men vad skulle orkestern heta? Vi skriver årtalet 1960. Mycket i tiden handlade om saker som flög i luften, sputnikar och sånt. The Spotnicks fanns det redan en grupp som hette. Varför inte The Wostocks?

Efter att ha investerat i dyra instrument gällde det också att få spelningar. Första engagemanget blev att spela på Konsumföreningarnas årsmöte på Varaslätten, vilket gav 30 kronor per man i gage. The Wostocks vann sedan GP:s talangtävling på Park Bio i Vara med Lasse Dahlqvist som tävlingsledare.  En viktig del av senare framgångar var medverkan i radioprogrammet ”Landet runt” från Borås 1963. The Wostocks blev med tiden mycket populära i västsverige. Arrangörerna turades om med fyndig reklam: ”Upplev sensationen att höra kanonerna från slätten” eller ”Dans The Wostocks som gjorde pangsuccé på West Side i Göteborg”.

Fram till 1965 var orkestern ograverad. Då slutade Kjell Blomgren på grund av studier på polishögskolan. Ersättare blev Anders Hedevik, som tidigare trummat i The Little Froggs från Lidköping. Från samma orkester kom också Thord Fransson, som med sitt saxofonspel förstärkte soundet för The Wostocks. Orkestern utökades alltså till fem medlemmar. Pingstdagen 1966 blev speciell. Då spelade nämligen The Wostocks non-stopdans tillsammans med Cool Candys vid nyinvigningen av deras hemmafestplats Mossbrott. 1967 blev slutåret för The Wostocks. Påpekas kan att namnet Hedevik dök upp 15 år senare i Lennart Greens sammanhang. Även då som ersättare. Anders Hedeviks lillebror Stellan ersatte nämligen Lennart Green som organist i Drifters. 

The Little Froggs
Även om namnet medvetet var felstavat – och att orkestern kom från Lidköping – har den ändå ett berättigande i detta sammanhang. En medlem kom nämligen från Stora Levene: Conny Johnsson. Dessutom spelade två medlemmar senare med i The Wostocks: Anders Hedevik och Thord Fransson. Conny Johnsson deltog förresten i ”De okändas revy” på Vara Barnens dag 1959 som sångare. Samma tävling som The Wostocks företrädare Ungdomskvartetten vann.

The Little Froggs i originaluppsättning bestod av Ola Mouchard (piano/dragspel), Börje Lundström (elbas), Janne Haller (elgitarr), Anders Hedevik (trummor) och Conny Johnsson (elgitarr/sång). På avbetalning köptes utrustning av Jannes pappa Stanley Haller, som hade musikhandel i Lidköping. Orkestern bildades 1961 och premiären skedde på Turisthotellet i Råbäck, där man stod för underhållningen på såväl onsdagar som lördagar. Ungdomsgården i Lidköping blev ännu en återkommande spelplats. Där var det inte dans som gällde utan mer scenframträdande med instrumental plattform. På populära ”lekaftnar” i bygdegårdar gällde hälften dans och hälften scenshow.

The Little Froggs blev mycket populära i bygdegårdarna runt om i länet – inte minst här på slätten. Deras signaturmelodi var ”Små grodorna” i twisttempo. Bandet upplöstes sommaren 1964.  

Börje Magnusson
”Min gitarr en trogen vän”. Det skulle passa bra för Börje Magnusson i Önum att dra Sven Ingvars gamla slagdänga. Börje har dock inte nöjt sig med en gitarr. Det har berott på omständigheterna vilken gitarr han valt. I början var det väl mest Elvis Presley och hans gitarr som gällde. Börje influerades av rock´n roll-flugan när den kom och ställde upp på några tävlingar som den av Bild-Journalen utlysta i Sporthallen i Herrljunga och på Teaterhuset i Skara. Man kan säga att Börje Magnusson var ”lokal rockkung” (konkurrensen var inte så stor) på Varaslätten. Ja, han blev t.o.m. officiell lagmästare i rock för hela Västergötland vid Vara Barnens dag-tävlingen i Västgötamästerskap i rock 1959. Hans Ungdomskvartetten vann nämligen orkesterklassen. Willy Knarström från Skultorp blev ”enkel” rockmästare. Den elförstärkta gitarren dominerade i ungdomsåren. Till att börja med använde Börje en radio som förstärkare. Ungdomskvartetten blev sedan The Wostocks. När ”rymdraketerna” upphörde fortsatte Börje Magnusson iBosse Skoglunds orkester. Därefter blev det Golden Star-kvintetten. Därmed avslutade Börje dansbandssvängen.

1987 tog Börje Magnusson initiativet till vad som kom att bli en populär tradition, nämligen visaftnar i Önums bygdegård. Under åren kom många, såväl kända som okända, artister att framföra sina och andras visor i Önums bygdegård. Visaftnarna pågick i tio år, varefter de gjorde ett femårigt uppehåll. 2003 blev det nya efterlängtade ”visheter”.

De sångerskor som Börje Magnusson kompat mest på gitarr torde varaMaria Sundvall och Hanna Arvidsson-Sundblad. Platser för framträdandena, utöver Önums bygdegård, har varierat: Badhusparken i Vara, Karlaplan i Kvänum, Vara bibliotek, Konserthuspaviljongen i Grästorp etc.     

2006 blev en återgång för Börje till det manliga sällskapet. Då sällade han sig inte bara till två andra likasinnade, utan också bildade en trio med liknande utseende. Tre sångare och gitarrspelare med mustasch. Namnet var givet: Trio Mustasch. De övriga mustascherna heter Johan Wikström och Leif Karlström. Debuten skedde hemma hos Börje på hans egen estrad, uppbyggd vid den östra ladugårdsgaveln.

Ja, visst, ja. Det finns ju flera andra ”mansmonopolgrupper” som Börje Magnusson medverkat i. Vi har t.ex. Slättadraget, där sättningen var fyra dragspel, en gitarr och en bas. Dragspelarna var Karl-Åke Karlsson, Sven-Erik Bergqvist, Stig Spelman Johansson, Ingvar ”Lill-Ingvar” Andersson. Basisten Ingvar Svennerlind och Börje Magnusson på gitarr. Vara manskör, där Börje ingår, bildar vartannat år en egen orkester som uppträder på Rangeltorp vid Rangeltorpsveckan. Givetvis kallar de sig då förRangeltorparna

Drifters
Ursprunget för Drifters var Skövde.  Årtalet 1962. D.v.s. när det gällde den svenska upplagan. Grupper med samma namn fanns nämligen i såväl USA som England redan innan. Engelska Drifters bytte namn till Shadows, medan det amerikanska originalet var okänt för den svenska namnen (och förmodligen vice-versa). Därför behöll Drifters från Skövde sitt namn, även efter en sammanslagning med Karlsborgsgänget Deci-Bells 1964. Den gruppen hade f.ö. vunnit ”Skaraborgstalangen”. Skövdeoriginalet däremot medverkade i ”De okändas revy” på Vara Barnens dag 1963. Den nya konstellationen, med Bosse Fransson i spetsen, deltog i ”De okändas revy” på Lorensbergs Cirkus i Göteborg samma år och gav sig ut på riksturneer. T.o.m. i Norge blev Drifters populära.

Det skulle dröja några år innan Drifters blev fast förankrade i Varaslättens mylla. 1968 var första årtalet och Emtunga den första anhalten. Där bodde nämligen basisten Leif Svensson, tidigare medlem i upplösta The Wostocks. Under ett år hade Leif vikarierat i några orkestrar, bl.a. Cool Candys. Nu fick han en bas för sin bas i Drifters. Året efter kom gamle kompisen i The Wostocks, Lennart Green, med i orkestern på klaviatur. Lennart bodde i Borås och hade spelat med Bosse Lidéns orkester. För Lennart gick flyttlasset till Kvänum, där han fick musiklärartjänst och bosatte sig. Lennart blev också ordentligt bofast i Drifters. En tredje medlem, Kenneth Holmström från Karlsborg (f.d. medlem i Deci-Bells), fick motsvarande tjänst i Vara och bosatte sig där. Även Leif flyttade men bara till grannsamhället Tråvad. Därmed var plötsligt tre av Drifters fyra medlemmar bosatta i Vara kommun, där man under många år skulle ha sitt fäste. Den fjärde, trummisen Bo Jansson, bodde kvar i Skövde. Snart tillkom en femte medlem, sångaren Johnny Wendelnäs, som medverkade på Drifters första LP-skiva: ”Kom loss” 1973. Johnny hade bl.a. på sin meritlista medverkan som Judas Iskariot i Göteborgsuppsättningen av rockoperan ”Jesus Christ Superstar”.

Drifters sökte nya grepp. Ett sådant var musikinstrumentet mellotronen, ett keyboardliknande instrument, som Drifters var första dansbandet som använde. Årtalet var 1975. Samma år utlyste Drifters en alldeles egen schlagertävling i samband med inspelningen av sin tredje LP, ”Ett äventyr” (nummer två hette ”Ikväll”). Det året deltog nämligen inte Sverige i Melodifestivalen. Det blev ”Driftersfestivalen” i stället! Tävlingen blev en succé. Inte mindre än 700 bidrag skickades in. 1979 kom nästa ”utstickare”. Då införde man begreppet ”gästartister” i danssvängen. De kända artisterna Lalla Hansson och Gert Lengstrand turades om att turnera med Drifters och uppträda.

1979 slutade Kenneth Holmström, året efter Lennart Green. Så var det bara Leif Svensson kvar av slättbefolkningen. Därmed inte sagt att greppet om Drifters släpptes. Leif var kapellmästare och Lennart skötte det mesta ”bakom fronten” som manager. Dessutom arbetade han med det egna nybildade skivbolaget Ess Records och i egen skivstudio. Det organisatoriska hjärtat fanns i Kvänum.         

Dittills hade Drifters varit totalt mansdominerat. Första sångerskan var Ann-Charlotte Berndtsson 1989. Hon ersattes efter kort tid av Maria Arturén, som fanns med i Drifters fram till 1996. Under hennes sejour hade Drifters sju låtar på Svensktoppen. Nästa sångerska, Ann-Charlotte Andersson, fick fyra Svensktoppsplaceringar med gruppen fram till 1999. Under 2000-talet har det bara funnits en sångerska i Drifters: Erica Sjöström. Därmed kom inte bara en ny sångerska in i bilden – man fick en mångmusikalisk medlem, som behärskade de flesta instrument. Vad sägs om följande guldregn i ”Guldklaven” med Erica vid rodret (micken): Årets blåsare till Erica Sjöström 2001, Årets sångerska till Erica 2003, Årets dansband till Drifters 2004, Årets låt till ”När du var här” 2006, Årets sångerska till Erica 2008.

2003 lanserades Drifters i Tyskland. Då fick man emellertid inte heta Drifters, på grund av att den amerikanska gruppen var mer känd. I Norden har dock svenska Drifters patent på namnet. I Tyskland blev man därför helt enkelt Midsommar. Något mer svenskt kan man väl inte hitta? En platta spelades in på tyska det året. 2004 medverkade Midsommar i inte mindre än nio TV-shower och nya plattor släpptes på den tyska marknaden. 2008 låg Midsommar etta på den nationella radiolistan i Tyskland över mest spelade schlager. Låten heter på svenska ”Jag vill ta ner stjärnorna”.

I oktober 2008 firade Drifters 45-årsjubileum (ett år för sent) i Vara konserthus med två fulla föreställningar. Så gott som samtliga medlemmar som medverkat i orkestern genom tiderna fanns på plats. D.v.s. alla som fanns i livet. Bosse Fransson och Leif Svensson hade lämnat det jordiska. Några av orkesterns gamla scenkostymer fanns också på plats (annars finns de – 40 stycken - på Kålles Rekord-Magasin i Tråvad). Överskottet av jubileumskonserten gick till tidigare basisten och kapellmästaren Leif Svenssons minnesfond till förmån för elever vid Vara Kulturskola. 

4xGreen
Vid Drifters framträdanden i svensk TV, såsom Bingolotto och Café Norrköping, fanns en kör bakom de sångerskor som representerade bandet. Vid nästan samtliga tillfällen bestod kören av Lennart Greens tre skönsjungande döttrar Cecilia, Sofia och Caisa. Det resulterade i att trion fick medverka i ett flertal egna TV-program – då förstås också med pappa Lennart. Gruppen kallade sig givetvis för 4xGreen.

Systrarna Hög
Tre systrar och en svägerska. Ja, det är vad gruppen Systrarna Hög består av. Ingen i gruppen heter dock Hög. Gruppnamnet är en humoristisk pendang till Bröderna Djup. Man kan säga att Systrarna Hög är Längjums svar på Bröderna Djup, eftersom ¾ av medlemmarna bor i Längjum. De heter i stället Anette Svensson (svägerska till Anita), Anita Svensson, Ann-Charlotte Persson och Eva Karlsson. Systrarna Hög framför en spexig, fartfylld show i många varierade skepnader, där små och stora vardagliga problem på landsbygden penetreras. Svägerskornas män är kobönder, så de vet vad de sjunger om. Allt material är egenhändigt skrivet. En föreställning med Systrarna Hög garanterar stormande bifall från publiken!   

TV-Lisbeth
Om man bara skriver Lisbeth Johansson, så ger det inga associationer. För de som är tillräckligt gamla och minns Lisbeth Johanssons TV-framträdande i ”Småstad” med Torbjörn Jonsson 1963, ja då räcker det med TV-Lisbeth. Lisbeth Johansson från Fyrunga började spela dragspel redan vid sex års ålder. När hon var sju år deltog hon i ”De okändas revy” i Vara Barnens dag. Fyra år senare, vid elva år ålder, debuterar hon i TV! Hur kom det sig att den unga flickan från Fyrunga kom med i TV? Jo, det var inte så konstigt egentligen. ”Polisen” Torbjörn Jonsson och Charlie Norman kände hon nämligen tidigare. Nämnda underhållare hade varit i Vara och uppträtt på Godtemplargården. I deras program spelade och sjöng Lisbeth. Det gjorde hon med sådan bravur att hon fick åka till Stockholm och göra TV-program tillsammans med stjärnor som Alice Babs och Charlie Norman. Samma år blev Lisbeth medlem i Karl-Erik Borgs sommarrevy ”Tågdax”, som turnerade runt i parker och vid stora festarrangemang. Där sjöng hon bl.a. ihop med Elsie Back – en tidigare segrare i ”De okändas revy” i Vara.

Under flera år var TV-Lisbeth, som hon allmänt kallades, flitigt i farten med sång och dragspel. Så småningom började hon i Carl-Owes orkester – eller Carl-Owes med Lisbeth. Men hon var ändå huvudattraktion vid skilda tillfällen. Vid premiären på Träff-Ejes ”Trivselkvällar” i Badhusparken i Vara 1972 var Lisbeth given som gästartist. Strax innan hade hon spelat dragspel ”per telefon” i Hasse Tellemars populära TV-program, där Sveriges mest kända dragspelare medverkade. Vid Trivselkvällarna detta år träffade hon en gammal bekant - nämligen Elsie Back. Sångerskan skulle fungera som sjungande värdinna i programmet under säsongen.

TV-Lisbeth, som numera heter Carlström i efternamn, spelar och sjunger fortfarande med glädje och uppträder i skilda sammanhang.    

Per Ohlsson
”Per Olsson han hade en bonnagård”. Ja, så sjunger Owe Thörnqvist i en av sina gamla slagdängor. Det stämmer bra in på Per Ohlsson i Bitterna. Eller ”Pelle i Björstorp” som folket i bygden säger. Pelle hade såväl hästar som kor och en stor gård. Det borde egentligen räckt för Pelle med arbetet på gården. Men hans valspråk löd: ”Var alltid i rörelse”. Det gällde för politik, idrott, föreningsliv och inte minst musik. Pelle var med i det mesta och dessutom var han en drivande person i allt han företog sig. I slutet av 1950-talet startade Pelle Ohlsson Barne Laske Spelmansgille. 18 medlemmar fanns med i spelmansgillet. Själv spelade Pelle fiol. I ungdomen var Pelle riktigt i farten som speleman med sin fiol. Han cyklade till många festplatser med sin fiol på pakethållaren. Fem kronor var gaget för en helkväll.

I utställningen ”Äkta nöjesvara” placerades Per Ohlsson över Bitterna Dragspelsklubb med texten: ”Pelle i Björstorp står över Bitterna Dragspelsklubb”. 

Bitterna Dragspelsklubb
1981 bildades Bitterna Dragspelsklubb. Ambitionen var i första hand att samla likasinnade till en utvecklande musikalisk social tillvaro. Dessutom att ge Bitternaborna motion genom att spela upp till motionsdans i Prästlundsgården varje torsdagskväll. Vidare hade man tänkt sig att åka omkring på sjukhus och ålderdomshem för att glädja andra med sin musik. Ja, det var ju en fullt tillräcklig och hedersvärd ambition. De som startade klubben var förresten inte bara Bitternabor: Alf Römo, Bitterna, Nils Johansson, Bitterna, Bengt Sjölén, Bitterna, Hilmer Larsson, Fridhem, Karin Andersson, Stora Levene, Stig Österlund, Herrljunga, Rune Axelsson, Herrljunga och Håkan Lüppert, Vedum. Den sistnämnde var yngst i gänget och spelade gitarr.

Med åren utökades antalet medlemmar. Bitterna dragspelsklubb kom att sprida sin spelglädje på många aktiviteter under 15 år. De gjorde även en kassettinspelning.

Ledaren för dragspelsgänget var Nils Johansson. Han blev sedermera känd som ”Nisse på macken” efter Galenskaparnas film ”Macken”. Det var nämligen Nils verkstad som var föremålet för filmtiteln, vilket Nils var mycket stolt över. 

Paul Johansson
Om man på 70-talet frågade efter landshövdingen i Mariestad, var inte svaret Karl Frithiofson givet. Det kunde lika gärna bli Paul Johansson! Låt oss reda ut begreppen. Visserligen var Karl Frithiofson landshövding i Skaraborgs län. Paul Johansson var däremot landshövding för hela Västergötland. Ja, åtminstone i Bälgien. Nu pratar vi alltså om dragspel. Sveriges dragspelare är samlade i dragspelsriket Bälgien. Dess landshövding i Västergötland under 70-talet hette Paul Johansson och var bosatt i Mariestad.

Paul Johansson föddes 1928 och växte upp i Längjum. Redan i unga år började han spela på orgeln där hemma och därefter på ett lånat gammalt durspel. Så började alltså Paul Johanssons väg mot dragspelets höjder, som så småningom ledde fram till epitetet ”Sveriges störste dragspelare”.

Kuriöst nog heter Längjums två största kulturpersoner båda Paul i förnamn. Förresten firades den ene av dem med en heldag vid midsommaren 2011. Det var Paul Nilsson, psalmförfattare, kyrkoherde och hovpredikant. Han har författat flera psalmer i psalmboken. Dessutom skrev han ”Västgötahymnen”. Paul Nilsson var Paul den förste, men ”Antons Paul” var Paul den störste! Åtminstone ytmässigt.

Efter att ”Antons Paul” flyttat hemifrån, hamnade han så småningom i Annelund med jobb på armaturfabriken. Där komponerade han sin första melodi: ”Annelundsvalsen”. En melodi som Calle Jularbo sedermera spelade in på stenkaka! Sedan flyttade Paul hem igen. Tillsammans med broder Åke (på gitarr) bildade han Polkettpojkarna, som spelade på kalas och fester i trakten. 1957 deltog Paul i Västgötamästerskapet i dragspel på Vara Barnens dag. Någon västgötamästare blev han inte den gången. Sedermera i stället alltså landshövding. Samma år gick flyttlasset till Nossebro med jobb på Necks. I Nossebro bildade Paul sin första orkester. 1965 drog han vidare till Mariestad. Där stannade han livet ut.

Under 70-talet blev det populärt med kultis. Tillsammans med Rolf Dahlström från Eskilstuna spelade Paul in en skiva: ”På ljugarbänken”, som de skrev tillsammans, och ”Bytuppen”. Den sistnämnda var Pauls egen komposition. Paul medverkade i flera radioprogram. 1973 hamnade han t.o.m. på ”Svensktoppen”. Som dragspelare hörs Paul i ”Den gamla dansbanan” med Ove Köhler. Ja, det är hans trio som kompar. När Bosse Larsson uppträdde med ”Nygammalt” i Skara 1974 var Paul Johansson en av de medverkande. Det resulterade i att Paul även fick medverka i TV med ”Nygammalt” senare samma år. Där körde han sin egen schottis ”Livat i lur”, förutom att kompa Ove Köhler i ”Den gamla dansbanan”. Det var vid det tillfället han fick sitt artistnamn. Någon journalist tyckte att Paul var ovanligt storväxt, vilket mynnade ut i rubriken: ”Sveriges störste dragspelare”! Paul Johansson komponerade c:a 100 melodier och spelade med sin orkester in tio LP-skivor.

Vedumspojkarna
En samling musikaliska gubbar i 60-årsåldern från Vedum kom plötsligt på att de skulle bilda en orkester. I vissa händer fanns det ordentlig rutin vid scenframträdande – på andra håll betydligt mindre eller ingen alls. Rutinen fanns främst hos inflyttade Lasse Eriksson, som tidigare spelat med i en mängd orkestrar från Boråshållet. Lasse spelade såväl trummor som trumpet – ibland samtidigt. En än mer namnkunnig – för den lokala publiken – var dragspelaren Åke Bengtsson, som med sin skönsjungande hustru Anita framträtt i olika sammanhang under många år. Åke Bengtsson ingick även i Bitterna Dragspelsklubb. Åldermannen Rune Ornung på fiol hade medverkat på otaliga visaftnar och framfört egna dikter och visor. Sedan har vi en trio bröder, där den yngste varken hade åldern inne eller ens var ordinarie medlem. Han spelade bara med emellanåt för skoj skull. Ynglingen i sammanhanget hade annat att syssla med i vanliga fall. Efternamnet på bröderna var Green. Minstingen Lennart hade fullt upp med att sköta Drifters ruljanser, en orkester som han för övrigt var musikant i under elva år. Hans storebröder var också musikaliska. Göran spelade dragspel och Roland gitarr. Tillsammans bildade de alltså gruppen Vedumspojkarna på ålderns höst. Debuten skedde på Vidhemsgården (ålderdomshemmet) i Vedum 1998. Sedan rullade det bara på. Spelningarna duggade tätt och repertoaren vidgades. Under några år spred Vedumspojkarna sin spelglädje på många håll.      

Western Trails
Scenen i Altorpsskolan i Herrljunga stod tom sånär som på ett trumset. Trummorna tillhörde Frank Lüppert från Vedum. Över golvet kom en yngling vid namn Björn Johansson bärande på en gitarr och en liten Hagströmförstärkare. Det var hans farsa som hade hyrt skolan och sammanfört de båda musikintresserade ynglingarna, för att få en bekräftelse på sin sons musikaliska duglighet. Det räckte med några takter på ”Guitar boogie”. De båda fanns varann direkt. Ska vi bilda ett band? Frank, som tidigare medverkat i diverse dansorkestrar, hade en kompis i Vara vid namn Göran Dahllöf. Göran spelade bas. Björn å sin sida kände en kille vid namn Pelle Johnsson, som jobbade i en radioaffär i Herrljunga. De båda kontaktades. Det var så Western Trails kom till. Ja, frånsett att såväl namn som musikstil var svävande i början. Årtalet var 1967. En amerikansk melodisk folkmusik ville man gärna spela. Nån föreslog coutrymusik. ”Kånntri, va ä dä”? Begreppet countrymusik var definitivt inte glasklart för medlemmarna. Men det lät bra och ovanligt. ”Kånntri”?  I en ordbok fann man uttrycket Western trails. Det lät också bra.

Western Trails satsade på melodiska melodier och övade in stämsång för alla medlemmarna. Allting verkade bra. Men så värvades Björn Johansson till det etablerade countrygänget Hillbilly Five. En ersättare hittades i Vara vid namn Stefan Gejland. Stefan ordnade med så att gruppen fick träna i hans farbrors tunnbinderilokal. Spelningarna ökade i bygdegårdarna, även om det mest var fråga om skoldanser.

1969 kom att bli ett framgångsrikt år. Vid påsken turnerade Western Trails i Norge som kompband till en amerikansk sångare vid namn Jack Dailey. Dailey var bosatt i Norge och hade eget skivbolag där. Jack Dailey hade tidigare turnerat i Sverige och uppträdde bl.a. på Hedalunds festplats i Larv sommaren 1964. Den elva dagar långa turnén i trakterna av Rörås avslutades med att Western Trails fick spela in en skiva på hans bolag i Oslo. På hösten deltog Western Trails i ”De okändas revy” på Vara Barnens dag och blev tvåa (man var mer kända i Norge än i Sverige). Veckan efter var det ”Trollhätteparaden” som gällde. De flesta medverkande grupperna var popband, men juryn föll för Western Trails stämsång och dess musikaliska kvalité. Således blev det en andra och en förstaplacering för Western Trails två veckor i rad.

När Bert Karlsson invigde sitt diskotek ”Club Eva & Marie” i Lidköping i januari 1970 var det fest i tre dagar. Hep Stars uppträdde på fredag och på lördagen medverkade Western Trails. Det blev sammanlagt fem spelningar hos Bert, som gillade gruppen skarpt. Han föreslog t.o.m. en skivinspelning. Western Trails hade ju gjort en skiva i Norge hos en känd sångare. Skulle man spela in en skiva med Bert Karlsson? Tja. Nä, det får vara. Vi lägger av i stället!

Historien om Western Trails kunde slutat 1970. Av en tillfällighet stötte Frank Lüppert och Pelle Johnsson på varandra vid en vägkrog utanför Mariestad – 26 år senare! Skulle vi inte kunna börja om på nytt? Nypremiären begav sig på Jultorps ranch i Larv 24 mars 1996. Visserligen var det bara Pelle och Frank av den ursprungliga gruppen som medverkade, men man kallade sig ändå Western Trails. Ryktet om gruppens comeback gick ända till Stockholm. Där bodde Stefan Gejland, som hade utbildat sig till kantor. Varför fick inte han vara med?   

En varm och ödesmättad dag, fredagen den trettonde juni 1997, möttes så de forna medlemmarna i Western Trails efter 27 år. Mötet ägde rum i Teddy Hills skivstudio i Herrljunga. ”I´ve got a tiger by the tail” revs av. Låten satt perfekt. Tiden hade stått stilla!

Comebacken blev en rivstart: medverkan på ”Lida country & western festival” på Lida gård i Tullinge utanför Stockholm. Därefter följde spelning i Skara på ”Lantbrukets dag”. Det började röra sig igen för ”bonnagänget från slätten”!

2001 anordnades en nostalgigala i Alléhallen i Vara. Anledningen var att Vara Lions Club firade 35-årsjubileum. Man blickade tillbaka i tiden och hade bjudit in orkestrar och band som var populära under 60- och 70-talen. Det skulle bli en tävling med sju deltagande band (ytterligare några hade fått förfrågan). Vilket nostalgiband var bäst? Den 700-faldiga publiken fick rösta. Det visade sig att Western Trails hade fått flest röster. 

2004 spelade Western Trails upp en show i Södra Lundby bygdegård en fredagskväll efter traktorracet. Kvällen efter befann man sig på Skandinaviens största countryfestival i Furuviksparken i Gävle!  2007 inleddes en tradition med spelning vid Kålles Rekord-Magasin i Tråvad. Efter spelningen vid ”Kålles” 2009 begav man sig nästan direkt till ”Hålogaland Countryfestival” i Harstad, Nordnorge. Där hölls världens nordligaste countryfestival i tre dagar. Återresan till Norge blev också sista spelningen för Western Trails. Därefter upplöstes bandet. 

Följande musiker har medverkat i Western Trails: Björn Johansson, sologitarr, Pelle Johnsson, kompgitarr, Göran Dahllöf, basgitarr, Frank Lüppert, trummor, Stefan Gejland, klaviatur, Teddy Hill, komp- och sologitarr, Håkan Lüppert, sologitarr, Leif Hilmersson, basgitarr, Ingvar ”Micky” Gustavsson, kompgitarr och Benny Jonsson, steelguitar. 

Rekordbandet
Som namnet antyder kan man dra slutsatsen att de är ”husband” hos Kålles Rekord-Magasin i Tråvad. Det stämmer verkligen. Två sommarkvällar 2010 och 2011 har bandet spelat där med samma medlemmar: Frank Lüppert, trummor, Håkan Lüppert, sologitarr, Teddy Hill, komp- och sologitarr, Göran Dahllöf, basgitarr och Stefan Gejland, elpiano. Samtliga har tidigare medverkat i Western Trails. 

Frank Lüppert
Sällan får en trumslagare chansen att stå i rampljuset. Oftast sitter han längst bak och bankar i skymundan. Nu skall vi vända på scenen och släppa fram trumman eller snarare ”trummannen”. 1965 skaffade sig Frank Lüppert ett bättre begagnat trumset av märket Trixon. Sedan blev det trumma av. Såväl trummorna som Frank håller ännu stilen! Frank har suttit bakom trummorna i många olika konstellationer. Ibland har det blivit snabba ryck som ersättare för en sjukling. Emellanåt har han gjort kortare sejourer i ett band – ibland längre. Som ”sitt” band får Western Trails räknas. Där var han med från grunder. Första epoken varade i fyra år. Efter 26 års uppehåll blev det därefter ytterligare 14 år!  Ja, Frank kan inte bara slå på trumman – han kan sjunga också. Frank Lüpperts inspelning av ”Save the last dance for me” blev en långkörare på ”Skaraborgstoppen”!

Här följer en uppräkning av de orkestrar som Frank Lüppert mer eller mindre har spelat med. Det började 1965 med Lasse Franks, som snart bytte namn till Soundcrafts, som i sin tur blev Göran Dahllöfs Quintett. Detta åren 1965-66. Därefter följde: Jan-Åkes (1966), Loffes Trio (1966), Bror Eriks (1966), Gögges (1966), Ingvar Helges (1967) Western Trails 1967-70, MP-Four (1967-68), Åke Lindwalls (1968), Anders Meijers (1968), Larms (1975-76), Memphis (1977), Johnsson Lüppert Lüppert (1977), Jisons (1978-79), Jörgens (1978-79), Bernt Jörgens (?), Bror Eriks (1979-1984), Freetown Highway (1986), Western Trails (1996-2009), Rockmasters (2005), Rekordbandet (2010 -), Lüpptones (2011-). 

Lasse Franks, Soundcrafts och Göran Dahllöfs Quintett
Fem ungdomar från Vara-Vedum bestämde sig i början av 1965 för att bilda en orkester. Två gamla skolkamrater från S. Lundby och Vedum fick bidra med sina förnamn till Lasse Franks. Lasse, som vanligtvis annars kallades för Lars, hette Ask i efternamn. Han spelade såväl saxofon som klarinett. Franks efternamn var Lüppert. Frank hade investerat i ett bättre begagnat trumset. Den övriga trion lystrade till namnen Per-Olof Johansson (också från Vedum) som spelade sologitarr och sjöng, Claes Helmerson (basgitarr) och Göran Dahllöf (gitarr, el-orgel och sång). De båda sistnämnda från Vara. Claes Helmerson var den ende i kvartetten som hade musikalisk erfarenhet. Han hade tidigare spelat med i Golden Star-kvintetten, som t.o.m. turnerat i Västtyskland. Därmed var han gjuten som kapellmästare.

Första spelningen gjordes i Ryda bygdegård, där man spelade non-stop med The Cosmos. Efter bara ytterligare en spelning funderade gänget på om det egentligen var ett så lyckat namn. Det påminde mer om en orkester som spelade mogendans. Man var ju unga! Något ljushuvud föreslog Soundcrafts. Det lät betydligt häftigare. Alltså bytte man namn till Soundcrafts och skaffade manager – i korvkön i Nossebro! En framåt kille lovade att skaffa spelningar. Debuten som Soundcrafts ägde rum i Tengene. På Marieberg i Tengene var det söndagen den 18 juli stora festligheter. Arrangörer var Tengene-Trökörna JUF. Stjärnor som trubaduren Carl Anton, hela Sveriges Jokkmokks-Jokke och schlagersångerskan Thory Bernhards uppträdde. Vidare var det en amatörtävling, Max Torello med sin Hokus Pokus Revy och inte minst Karl-Erik Borg med Vararevyn ”Vi kör igen”. Mitt i allt detta skulle Soundcrafts göra sin premiärspelning. Deras manager var emellertid inte rådvill, utan hade slagit på stora reklamtrumman och fått till det: ”Shoudcrafts Music Show, 5 Håll-i-gångare gör en efterfrågad Västgötadebut”. Det där med debut stämde ju! Däremot var namnet felstavat i annonsen.

Spelningarna tilltog. Man gjorde avstickare till Varbergs Folkets park och Värnamos dito. Annars höll sig Soundcrafts mest på hemmaplan. ”Dans med topp-poppiga tongångar av Soundcrafts, orkestern med kul överraskningar”. Ja, så löd texten i en annons. Så beslöt man ännu en gång att göra ett namnbyte. Det tredje namnet med samma manskap blev Göran Dahllöfs Quintett, ”som naturligtvis bjuder Er publik på de bästa nyheterna”.

Memphis
1972 bildade fyra ungdomar i Vedum en grupp som de kallade för Memphis. Medlemmarna var Håkan Lüppert (kompgitarr), Christer Högemark (basgitarr), Lars Lundmark (trummor) och Bengt Karlsson (sologitarr). Även Mats-Inge Green medverkade i gruppen. Trots namnet sjöng Memphis mest svensktoppslåtar med inslag av country och pop. Memphis spelade vid många olika slags fester och tillställningar, men kanske allra mest vid kalas. Man kan kanske kalla Memphis för en riktig kalasorkester! En fundering från Håkan Lüppert: - Det har funnits en grupp i Vedum som hette Memphis. Kan undra om det funnits någon grupp i Memphis som hetat Vedum? 

Gejlands
När Western Trails upphörde 1970 fortsatte en av medlemmarna, Stefan Gejland, i Gejlands! Gruppen fanns redan sedan en tid tillbaka. Namnet kom efter hans bror Peter. Förutom bröderna Gejland från Vara (Stefan på piano och Peter på orgel), bestod gruppen av de båda Kvänumsborna Carl-Åke Frisk (bas) och Anders Pettersson (trummor). Från Tråvad kompletterade Håkan Karlsson på gitarr. Håkan och Carl-Åke stod för sången.

Om man vill kalla det för två fraktioner, så hade Kvänumskillarna och Håkan Karlsson redan spelat tillsammans i en tidigare grupp. Medlemmarna hade en stabil musikalisk utbildning att stå på. Nästan allihop hade tagit pianolektioner från 8-10-årsåldern. Gruppen spelade modern dansmusik med inslag av flera olika stilar. Geijlands fanns mellan 1969-1973. 

Håkan Karlsson
Den musikaliske Tråvadskillen Håkan Karlsson har spelat med i många sammanslutningar genom åren. Genom studier och arbete på olika orter har det även medfört en musikalisk förflyttning. Håkan började med gitarr, men har sedan mest svarat för bastonerna i de grupper han medverkat i. Här följer en uppräkning:

1965-1966: Namnlöst band i Skara. 1966-1967: Ramblers, Kvänum. 1967-1969: The Matique, Kvänum. 1969-1973: Gejlands, Vara. 1973-1974: 28-december, Vårgårda. 1975-1977: Piccos, Kristinehamn, 1977-1979: Ken Ehrlings, Lidköping. 1980-1986: Sten-Åkes, Lidköping. 1987-1992: Five Teddys, Skara. 1995-1999: Kenneth & Co, Vara. 2003-2006: Ground Zero – Boogiebreakers, Varberg.   

Stigs kvartett
I Ballstorp, Edsvära, bodde två musikaliska bröder, Gryt-Karl och Gryt-Aron. Musiken gick i arv till Karls söner, Rune och Stig Johansson. Båda bosatte sig i Kvänum. Stig lade sedermera till ordet Spelman i namnet. Han blev t.o.m. västsvensk mästare i dragspel. Tillsammans med broder Rune och två Edsvärabor, Karl-Erik Bender och Bengt Pettersson, bildades Stigs kvartett.

Bengts trio
Bengt, som var upphov till namnet, hette Johansson i efternamn och bodde i Längjum. Bengt spelade dragspel. Vid festligheter på Backavallen i Längjum vann Bengt ”på Ögårn” en lokal dragspelstävling någon gång i slutet av 40-talet. Måhända var det ”Laskemästerskap i dragspel”. På fester och kalas i bygdegården spände Bengt allt som oftast på sig dragspelet och stod för underhållningen. En ”knödd” i Carlssons affär undrade en gång om inte han kunde få spela med Bengt. Affärsbiträdet hette Karl-Erik Bender och kom från Edsvära. Problemet var bara att han inte hade något instrument att spela på. Inte kunde han spela heller! Det ordnade sig ganska snabbt. Karl-Erik investerade i en begagnad ståbas och tog snabblektioner med att hålla takten. Visst fick han bistå Bengt, som då slapp att vara ensam. Därmed bildades Bengts duo. Årtalet var 1951. Första gaget var 15 kronor. I Edsvära fanns en annan Bengt, med Pettersson i efternamn. Han hade skaffat ett trumset, som han övat flitigt på. Kunde han också få chansen? Så kom det sig att Bengts duo blev Bengts trio innehållande två ”Bengtar” och en Bender. En undran: Varför kallade sig inte trion för ”Tre Ben” eller ”Trio Ben”?

Bengt Johansson hade två bröder som också var musikaliska och spelade dragspel. Sven och Nils hette de. Samtliga bröder bildade var sin orkester. Sven känner vi till med Svennes orkester och Nisses orkester hette Nils Gunnars.   

Anders Meijers orkester
En ”lös” skara av musikintresserade befann sig framme vid scenen på Teaterhuset i Skara vid en danstillställning årtalet 1953. Vid paus frågade de orkestern om de fick låna instrumenten en stund. Det gick för sig. Gänget tog sig ton och tyckte det lät så bra att de efteråt beslöt att fortsätta spela tillsammans. Visst kunde de bilda en orkester? Namnet blev Anders Meijers Trio. Anders spelade dragspel, Willy Borg spelade gitarr och vibrafon. Den tredje hette Karl-Erik Bender från Edsvära. Han hade vid den tiden fått bra ordning på sina bassträngar. Snart tillkom Sven Bertil Johansson på trummor. Så började det för den orkestern som på 1960-talet vann Skaraborgs Läns Tidnings omröstning om länets populäraste orkester. Då hade förstås orkestern utökats och även bytt en del medlemmar. Att det blev s.a.s. fast abonnemang för Anders Meijers orkester vid de årliga, stora festligheterna vid Vättesmadspelen i bygden är inte att undra på. Karl-Erik Bender ingick ju också i Edsvära Foto- och Hobbyklubb, som arrangerade festen! 

Jerkers
Efter att ha tränat flitigt i tre månader, anmälde sig ett gäng tonåringar från Tråvadsbygden till G-P:s Skaraborgstalangen i Skara. De kallade sig helt kort för Jerkers. Resultatet blev en delad seger och vidare avancemang till den stora länsfinalen på Stadsteatern i Skövde. Detta tilldrog sig i mars 1972. Den sextett som ingick i Jerkers var: Jerker Leijon, 16 år, elorgel, Göte Persson, 16, elgitarr, Peter Lavén, 15, elbas, Owhe Bender, 14, trummor, samt sångsolisterna Helen Bender, 16, samt Elisabeth Ekblad, 15. De framförde en sång ur rockoperan ”Jesus Christ Superstar” samt en spanskt medryckande melodi. I länsfinalen blev emellertid konkurrensen för stark.

Hur gick det sedan för ungdomarna i Jerkers? Jo, de spelade vidare i några år på danser och tillställningar i länet, innan gruppen splittrades. Jerker Leijon utbildade sig till kantor, musiklärare och lärare i religionskunskap. Han fick uppdraget som körkonsulent vid Musik i Väst och ansvarade för utbildning av körer i hela västra Sverige. Dessutom komponerade han en hel del musik. Göte Persson, eller ”Joppe”, som han allmänt kallas, blev diskjockey och ”ljusmästare” (han har ansvarat för ljuseffekter vid många stora arrangemang), Peter Lavén  

fortsatte med musiken och har spelat med i dansband som Vi Fem, Impulsoch Rolands. Owhe Bender sitter nu som VD för Benders takpanneindustri. Huruvida tjejerna fortfarande tar sig ton förmäler inte historien. 

Beatniks
Några ungdomar från Kvänum/Skara bildade 1961 gruppen Beatniks. De var: Kenth Svensson (gitarr), Hans Svensson (gitarr), Leif Birgersson (bas), Svante Bergman (trummor) och på sång Lisbeth Svensson. Debutspelningen skedde i Kvänums Medborgarhus. Redan 1963 gick denna dans- och poporkester till final i De okändas revy i Göteborg. Nästa år deltog de i Västsvenska Orkestermästerskapet i Läroverksaulan i Kungälv. I Alingsås Folkets Parks orkestertävling ”Pingstparaden” deltog 24 orkestrar. Vem vann? Jo, Beatniks! 1965 fanns Beatnik Show med i ”De okändas revy” i Vara. 1966 fick man nöjet att kompa en av Asiens största artister, som gjorde en turné i de svenska folkparkerna (bl.a. på Hedalund i Larv). Artisten hette Anders Nelson från Hongkong. Namnet lär inte speciellt asiatiskt – snarare svenskt. Anders Nelson var nämligen svenskättling. Han passade på att spela in en skiva i Sverige. F.ö. den första skivan som gavs ut på skivbolaget Anette. Beatniks fick t.o.m. erbjudande om att följa med honom hem till Hongkong för turnéer!

Beatniks utvecklade sig såväl musikaliskt som medlemsmässigt med blåsare. 1967 kallade man sig Beatniks Brassband. Med ordentligt brass blev orkestern husband vid ABF-soarén på Skövde Stadsteater, där man ackompanjerade olika artister. 1968 var det emellertid färdigbrassat. 

Leif ”Biggo” Birgersson  
Kvänumssonen Leif ”Biggo” Birgersson startade sin musiker- och orkesterbana i mycket

tidiga år. Han var med och startade gruppen Beatniks när han var 15 år. Då hade ”Biggo” redan hunnit med en orkester innan - minst! Det beror på hur man räknar. Han spelade nämligen med sin pappa vid diverse tillställningar redan som 10-åring. Som 11-åring hoppade han in som ersättare i sin pappas orkester vid ett bröllop i Slädene. Därefter var ”Biggo” med och bildade Golden Star-kvintetten. Större delen av 1960-talet ingick han i Beatniks.

”Biggo” drog vidare. Först till Five Teddys och sedan till Tötas. 1971 gjorde ”Biggo” och Tötas 292 spelningar runt om i landet. 1970-talet var dansbandens årtionde. I början av 1980-talet tog ”Biggo” det lite lugnare med turnerandet. I stället undervisade han som musiklärare. Snart lockade turneringslivet i folkparkerna igen. Denna gång med Zam Hultins. Därmed återförenades han med Bosse Fransson och Jörgen Horneij, som bägge tidigare spelade i Tötas. Bosse Fransson bildade f.ö. Drifters en gång i tiden. Lugnare och lugnare, förresten. ”Biggo” startade eget skivbolag, ”Biggo Music”. Till en LP med Zam Hultins hittade ”Biggo” ett gammalt amerikanskt skillingtryck, som på svenska blev ”En silverslant för dina tankar”. Den testades till Svensktoppen och blev en stor hit med förstaplatsen på listan.

De folkparker i Sverige som ”Biggo” inte spelat i är lätträknade. Förutom de nämnda orkestrarna har han hoppat in som ersättare i åtskilliga andra band. På senare tid har det mest blivit studiojobb, men han snurrar fortfarande runt i bygderna. Numera är det mest marknader han besöker. Som försäljare. Vad han säljer? Jo, skivor förstås!      

 

Åke Lindwalls

Åke Lindwall hette saxofonisten i Nils Ingemars. Ja, då hette egentligen orkestern Nils Ingemars med Åke Lindwall. Men så skaffade Åke Lindwall sig en egen orkester, som ibland hette bara Lindwalls och ibland Åke Lindwalls. Här skall vi försöka hänga med i diverse andra ombytliga svängar. Från avsomnade The Cosmos kom Rune Lööf (bas och sång) och Torbjörn Andreasson (gitarr och sång). Från Sten-Åkes kom Bele Axelsson (trummor). Från Weimars orkester kom Roland Grehn (orgel och dragspel). Tillsammans med Åke Lindwall (saxofon) utgjorde de Åke Lindwalls i slutet av 1960-talet. Höjdpunkten torde varit spelningen på Karlsholme, Mariestad, midsommarafton 1968. Då skötte Åke Lindwalls gammaldansmusiken (modernt spelade Kent Sandberg). Från scen uppträdde inga mindre än rocklegendarerna Bill Haley and his Comets. Så slutade Åke Lindwall. Orkestern fortsatte dock under samma namn. Man skaffade bara en annan blåsare i Nils-Eric Leijon, med förflutet just i det Nils Ingemars som Åke Lindwall spelat och Sten-Åkes. Var det inte bättre med ett eget namn? Orkestern bytte därför namn till Beles. 

Beles
Beles tillkom genom ett namnbyte från Åke Lindwalls i maj 1971. Trummisen Bele Axelsson fick släppa till sitt förnamn till orkesternamnet. Redan efter ett halvår med ”eget” namn spelade Beles in en singelskiva. Kapellmästaren Torbjörn Andreasson (gitarr och sång) hade skrivit såväl text som musik till ”Skratta lite mer” och ”Du får gärna pussa mej på munnen”. Låtarna på skivan presenterades på Park-Bio i Vara vid SkLT-VA och Vara köpmannaförenings anordnade luciafest 1971. Under hela 1970-talet och början av 80-talet var Beles en känd och populär mogendansorkester runt om i västsverige. Några fans skickade t.o.m. in en bild till tidningen ”HÄNT” med texten: ”Bästa HÄNT! Snälla ni, ta in vår bild av Västergötlands bästa orkester, nämligen Beles”. Övriga medlemmar var: Rune Lööf (bas och sång), Roland Grehn (orgel och dragspel), samt Nils-Eric Leijon (saxofon, trumpet och sång).

Beles fanns ograverad från 1971 till 1983. Därefter fortsatte Beles i ny tappning. Kvar från gamla Beles var Bele själv på trummor och gitarristen Torbjörn Andreasson. Från Chiquita kom sångaren och låtskrivaren Kjell Malmborg. Från samma orkester medföljde basisten Bengt Ekholm från Önum. De båda hade skrivit ett antal låtar tillsammans, även om Kjell var den store låtskrivaren med mängder av kompositioner. Tidigare Drifters-medlemmen Thord Elfström kompletterade på blås. Beles existerade fram till 1996. 

Leijons
Leijons bildades 1983, efter att orkestern Beles hade delat på sig. Med från Beles kom Rune Lööf (bas och sång), Roland Grehn (klaviatur) och Nils-Eric Leijon (saxofon, trumpet). Eftersom det fanns en Leijon till i orkestern, trummisen Bengt, var namnet givet. De båda ”lejonen” var bröder. Bengt hade tidigare trummat i Nils Ingemars och Golden Star-kvintetten. Den femte medlemmen i Leijons hette Stefan Lorentzon (gitarr och sång).

1987 blev Leijons uttagna till Sveriges största dansbandstävling ”Dansband -87”. Segraren i finalen kunde titulera sig ”Mellansveriges bästa dansband”. 15 orkestrar deltog i fem delfinaler, som gick i Skövde och Örebro. Segraren i varje delfinal gick till final. Motståndare till Leijons på Walhall i Skövde var Skaraborgsbanden Five Teddys och Zam Hultins. Från Värmland kom Eltons och Mellows. Varje orkester fick spela en halvtimma vardera. Därefter röstade publiken fram sina favoriter. När röstningen var klar visade det sig att Leijons hade fått flest röster. Finalen gick i Örebros folkpark Brunnsparken. Tävlande var tre Skaraborgsband, Linderz från Lidköping, Henrys från Tibro och så Leijons, som representerade Falköping (eftersom kapellmästaren vid den tiden, Roland Grehn, bodde där). Från Sunne kom Kjell-Christers och från Stockholm Bosons. Det stod tidigt klart att kampen skulle stå mellan Linderz och Leijons. När juryn, alltså den 1 5000 stora publiken, röstat färdigt, förkunnade speakern att segrande orkester hette Linderz. Leijons kom god tvåa och finns stora ovationer för sin insats. Ny sångare i Leijons var Tony Peterson, som ersatt Stefan Lorentzon med gitarr och sång.

1991 satsade Leijons på nytt. I tuffast möjliga konkurrens med 22 andra dansband från Skaraborg, kvalificerade sig Leijons bland de fyra som gick vidare till länsfinal i dansbands-SM. Götene folkpark var platsen där länsfinalen skulle avgöras. Övriga orkestrar var: Linderz från Lidköping, Pernillas från Skövde, Sound Express och Lindgren & Co, båda från Mariestad. Denna gång fick Leijons revansch på Linderz. Ja, man besegrade de andra orkestrarna också. Leijons var klara för SM-final!

Vid den tidpunkten släppte Leijons sin femte kassett. Nya medlemmar hade tillkommit. Från 1988 hade man dock kört med samma manskap. De nytillkomna var värmlänningarna Hans Backström och Peter Bergqvist, som båda bidragit med material till den nya kassetten.      

Von Belts
Vad har orterna Long, Kvänum och Saleby gemensamt? Jo, därifrån kom medlemmarna i orkestern Von Belts. Medlemmarna var: Conny Oskarsson (klaviatur och sång), Jan-Erik Josefsson (gitarr, trumpet), Bengt-Göran Johansson (saxofon), Anders Brobjer (bas), Kjell Norman (trummor) samt Bengt Larsson (sång och gitarr). 1977 lyckades orkestern ta sig in på Svensktoppen med ”Ölandsbron”. Visserligen bara på en niondeplats, men ändå. Året efter skulle det bli betydligt bättre. ”Älskar älskar inte” gick upp ända till förstaplatsen och låg kvar på listan i elva veckor. Det var bara Cool Candys (”Vår enda sommar”) som tidigare lyckat nå förstaplatsen på Svensktoppen från Skaraborg! 

Sten-Åkes
Orkestern Sten-Åkes hängde med i danssvängen under fyra årtionden – från tidigt 1950-tal fram till 1987. Då slutade nämligen Sten-Åke själv(mant). Samtidigt upphörde också orkesternamnet. Sten-Åke hette Svensson i efternamn och kom från Uvered. Visserligen ligger Uvered utanför skrivarområdet. Men med alla medlemmar som ingått i Sten-Åkes orkester genom åren, kan det inte undgås att en och annan från Varatrakten också har spelat med. Från början hade Sten-Åke med sin lillasyster Lilian som sångerska. Övriga medlemmar i Sten-Åkes kvartett, som den då hette, var Jan-Evert Lidholm och Bengt Andersson från Järpås. 1959 hette man Sten-Åkes orkester med vokalisten Conny Johnsson (från St. Levene). I början av 60-talet fanns följande besättning och sättning: Sten-Åke (el-dragspel), Anders Andersson, N. Härene (trumpet och sång), Rune Rydh, St. Levene (elbas) samt Bele Axelsson, Lidköping (f.d. St. Levene) på trummor.

Tiden gick och endast Sten-Åke själv bestod. Många medlemmar passerade revy genom åren. Vi kan ta Sten-Åkes sista version 1987: Sten-Åke själv på dragspel och orgel, Håkan Karlsson (bas), Kenneth Holmström (gitarr och sax), Clark Persson (trummor) samt Pedro Johansson (klaviatur). Utan Sten-Åke fortsatte resten av gänget under namnet Five Teddys. 

Kenneth Holmström
En av många ”flytande” musikanter är Kenneth Holmström. Därmed menas att han spelat med i otaliga musikkonstellationer genom åren. Så var det emellertid inte under 1960- och 70-talen. Då var han trogen stadigvarande i sina resp. orkestrar. Kenneth Holmström kommer från Karlsborg. Där spelade han med i orkestern Deci-Bells, som vann tävlingen ”Skaraborgstalangen”. Därefter slogs Deci-Bells 1964 ihop med delar avDrifters från Skövde. I fortsättningen var det namnet Drifters som gällde. Kenneth var i många år kapellmästare för Drifters. Så flyttade han till Vara, där han fick en musiklärartjänst. Spelningen i Drifters var under några år en heltidssyssla. 1979 hade Kenneth tröttnat på det slitiga livet som heltidsmusiker och slutade i Drifters. Som minne från Drifterstiden sparade han alla sina scenkostymer.

Däremot var det definitivt inte slut på musicerandet. I början av 1980-talet fortsatte han i Sten-Åkes, för att med samma gäng (men utan Sten-Åke) 1987 överta det avsomnade namnet Five Teddys. Några medlemmar ur gamla Five Teddys spelade nämligen i orkestern. 1995 bildade Kenneth för första gången ett eget gäng: Kenneth & Co.

Vidare har Kenneth Holmström medverkat som musikant i t.ex. CabarénGuldstöten, storbandet Edmonds Big BandLill-Ingvar Kvintetten, Allsångskvällar, m.m. Vid Vara Lions nostalgitävling 2001 deltog Kenneth under namnet Kenneth Holmström One Day Band, iförd Drifters scenkostym anno 1965! Den passade ännu. Man kan säga att Kenneth Holmström också fortfarande håller den musikaliska formen!   

Edmonds Big Band
1978 bildade pianisten Edmund Kalus storbandet Edmonds Big Band. Förklaringen återfinns på baksidan av skivomslaget till den singel som spelades in: ” Edmonds Big Band – ett amatörstorband från Vara, som spelar för att det är så otroligt kul att spela”. Genom åren har otaliga musikanter spelat med i Edmonds Big Band, som fortfarande håller igång. Ja, de är större än någonsin! Normalt innehåller orkestern en stor sektion med 13 blåsare och en kompgrupp. Sammanlagt 18 medlemmar. Vid en anordnad blåskonsert för Kulturskolans elev 2011, bidrog eleverna med sitt deltagande. De bidrog därmed vid det tillfället till att göra Edmonds Big Band till sitt största storband genom tiderna!  

Cederbergs
Namnet komer efter blåsaren Arne Cederberg från Tråvad. Trots det var han inte kapellmästare för ”sin” orkester. Det var i stället trumslagaren Mikael Wängkvist. Orkestern bildades 1987 och bestod fram till 1992. Övriga medlemmar: Peter Danielsson (sång), Peter Mjörnestrand (bas), Stig Nicklasson (gitarr) och Edmund Kalus (piano). Cederbergs spelade mest på krogar som Billingehus i Skövde och Opalen i Göteborg. Repertoaren bestod mestadels av egna kompositioner av sångaren Peter Danielsson (vars mor, liksom Arne Cederberg, kommer från Tråvad). Cederbergs låg under en period etta på Skaraborgstoppen med ”Ge mig en vink”. Notabelt är att Arne Cederberg i alla år spelat i Edmonds Big Band, medan orkesterledaren och bildaren av storbandet, Edmund Kalus, spelade i Cederbergs! Sångaren Peter Danielsson gick sedermera över till Schytts. Basisten Peter Mjörnestrand återfinns numera i Bengt Hennings.

Schytts
Orkestern bildades redan 1962 i Jonsered. Det kom att dröja många år innan de fick någon anknytning till Varatrakten. Men det kan ändå vara intressant med bakgrunden för denna kända orkester. 1964 medverkade de i radioprogrammet ”Twistbandtävlingen” och gick till semifinal. 1965 deltog de i TV-programmet ”Drop-in” och 1966 i ”Popsan” från Göteborg. 1967 spelade de in sin första singel, som hette ”Hong Kong Blues”.  Därefter blev det mer dansbandsstuk som gällde. Den stora framgången kom 1973 med ”Aj aj aj”, som hamnade etta på Svensktoppen. Därefter följde hits som ”Kommer du ihåg Babylon”, ”Du är som en sommardag”, Jamaica farväl” och ”Sol, öar, vind och hav”. Därmed är bara de låtar som låg etta på Svensktoppen nämnda. Sammanlagt hade de ett 20-tal låtar på listan.

Därmed övergår vi från en röst till en annan. Sångaren i Schytts ovan nämnda hits hette Christer Oxenryd. 1993 tappade han rösten och fick ersättas. Valet föll på Peter Danielsson från Herrljunga, som varit sångare i Cederbergs. Peter var även låtskrivare, vilket bidrog till att Schytts fick göra ännu en vända på Svensktoppen. 1997 blev hans ”En ängel i mitt hus” en hit på Svensktoppen och året senare kom ”Natten tänder sina ljus” att ligga hela 25 veckor på Svensktoppen. 2002 vann Peter Danielsson priset ”Guldklaven” som ”Årets sångare” 

2003 slutade Peter Danielsson i Schytts, men det var bara tillfälligt. Han återvände senare till en sättning med större anknytning till våra trakter. Från N. Vånga kom musikern och sångaren Johan Silverhjelm. Från Vedum kom bröderna Mattias och Andreas Eriksson. De båda bröderna hade tidigare spelat i Linderz orkester. Problemet med Johan Silverhjelm var bara att han dessutom hade en egen orkester, vilket i längden inte var hållbart. Så småningom valde Johan Silverhjelm att enbart satsa på sin egen orkester. Johan Silverhjelm medverkade f.ö. i cabarén ”Guldstöten” 1996 som dirigent för den stora orkestern.

Peter Danielsson (vars mor kommer från Tråvad), hade i tiden som sångare i Cederbergs orkester (med Arne Cederberg också från Tråvad) som spelkompis en annan Peter, nämligen Peter Mjörnestrand. De har fortsatt med ett samarbete. 

Från Pärleporten Till Rock´n Roll
För ovanlighets skull plockar vi in en enskild konsert som rubrik. Det är dock inte vilken konsert som helst, eftersom spännvidden är stor – från ”Pärleporten till rock´n roll”. Vi koncentrerar oss på 2011 års upplaga (det har förekommit tidigare upplagor), som gav tre fullsatta föreställningar i Vara Konserthus. Bakom det stora projektet dolde sig namnet ”Pamala”. I sin tur betydde det i klartext: Peter Mjörnestrand och Anna-Lena Andersson. Som frontperson i showen 2011 stod Fredrik Kempe, som på senare år haft stora framgångar som kompositör. Inte minst med 2011 års svenska vinnarbidrag ”Popular” med Erik Saade. Fredrik Kempe har ju också anknytning till våra trakter. Som köruppbackare till Fredrik Kämpe förekom Peter Danielsson, Bo Frid och Jörgen Fredriksson. Orkestern bestod av Roland Ask (saxofon), Martin Lindqvist (saxofon), Peter Mjörnestrand (bas), Dag Unenge (keyboard), Fredrik Bogren (trummor), Ulf Sundblad (gitarr) och Jenny Mellqvist (fiol). Kören ”Körskoj” medverkade också. Dessutom ingick i showen fem dansare från Balettakademin i Göteborg.

Bengt Hennings
Det är inte många förunnat från vår jordnära horisont på Varaslätten att kunna försörja sig på sin musik. Kantorer och musiklärare har det som yrke. Dansmusikanter som proffs har det nog enbart funnits ett fåtal. Peter Mjörnestrand försörjer sig på musik på sitt sätt. Han har nämligen musikaffär i Vara. Dessutom spelar han i orkestern Bengt Hennings sedan 1994. Tidigare medverkade han i Cederbergs och Edmonds Big Band.

Orkestern Bengt Hennings bildades i Gällstad 1967, men har inga originalmedlemmar kvar längre. Det stora genombrottet kom 1991 i radioprogrammet ”I afton dans”. 1994 medverkade de i ”Bingolotto” samt TV 21:s ”Dansbandsdags”. Låten ”En vanlig lördagskväll” låg hela sju veckor på första plats i ” Radio Nostalgis” dansbandstopp. Framgångarna har hållit i sig. På senare år har orkestern fått mycket uppmärksamhet. Inte minst år 2008. Det började med dokumentären ”Får jag lov till sista dansen”. Porträtterade blev Flamingokvintetten och Bengt Hennings såväl på bio som på TV. Sedan vann Bengt Hennings en ”Guldklav” i kategorin ”Årets bästa blåsare”. Vidare ”Dansbandskampen” i TV, som flera hundra orkestrar försökte komma med i. Bengt Hennings gick där till final, om än på ”omvägar”. Gurun Thomas Deutgen valde ut Bengt Hennings med motiveringen: ”Snygga silvervästar, ännu snyggare saxofonslingor, trygg bassång och bra arrangemang i låtarna”. I finalen fick Bengt Hennings nöja sig med tredjeplatsen. Vintern 2011 visades på TV dokumentären från Täfteå danspalats, där Bengt Hennings var först på plan. Bengt Hennings – ”guldbandet”!

Nuvarande medlemmar i Bengt Hennings: Mats Grönberg, klaviatur (sedan 1980. Tidigare i Johans och Jillocs), Roland Ask, saxofon (sedan 1990. Tidigare i Jörgens, Loffes, Nya Loffes), Peter Mjörnestrand, bas (sedan 1994. Tidigare i Cederbergs), Kjell Malmborg, sång (sedan 1993. Tidigare i Beles, Five Teddys m.fl.) samt Robert Muhrer, saxofon och trummor (sedan 2006. Tidigare bl.a. i Drifters).       

Loffe
Elof ”Loffe” Sandberg var, kan man säga, Grästorps svar på Lill-Ingvar. En gedigen och kunnig dragspelare som startade egen orkester redan på 1950-talet. Många musiker har spelat med Loffe under årens lopp. Många varianter på orkesternamnet har det också varit: Loffes orkester, Loffes kvintett med Simon, Loffes med Simon, Loffes och Nya Loffes. Den sistnämnda orkestern var utan Loffe. Vi hoppas att Elof ”Loffe” Sandberg och hans många medspelare fått - eller får - en ordentlig musikalisk presentation i sin hemkommun. Här skall kort bara nämnas om ytterligare en namnvariant – Loffes Trio. Tillsammans med en annan musikalisk veteran, Erik Ståhl på bas, utgjorde Elof Sandberg på dragspel en duo. Så tillfrågades en yngling vid namn Frank Lüppert, om han inte ville komplettera på trummor. Denna trio var dock enbart en kort parentes i Loffes och de övrigas musikaliska värld.  

Bror Eriks
Som kapellmästare för Bror Eriks döljer sig en verklig veteran. Bror Erik Ståhl började nämligen spela i orkester redan på 1920-talet. Han ingick då iTråvads Dansorkester som fiolspelare. Tiden gick och Erik ägnade sig mest åt att sälja symaskiner. Men suget efter att återuppta spelningen och orkesterlivet fanns. Ja, Erik Ståhl ingick emellanåt i orkestern som spelade på Vara Barnens dags-revyer. Då på bas. Men han ville gärna vara bas för en egen orkester, att sy ihop ett eget musikaliskt hållbart stycke. 1966 samlade han ihop ett gäng ungdomar och bildade Bror Eriks kvartett. Två gamla skolkamrater från Vedumstrakten, Lars Ask och Frank Lüppert, bildade sin första orkester med sina resp. förnamn, Lasse Franks. Nu var de spellediga och tackade ja till att ingå i Bror Eriks. Från The Cosmos kom Alf Carlsson. Tre ungdomar bildade tillsammans med en veteran Bror Eriks kvartett. Men det var fråga om mångkunniga musikanter. I instrumenteringen ingick el-orgel, dragspel, tenorsax, el-bas, fiolin, trummor och sång. Dessutom hade man stor modern förstärkaranläggning. Repertoaren bestod av dagens och gårdagens önskemelodier för såväl gammal som ung. I ”kontaktannonser” påpekades också att man hade enhetlig klädsel och billiga priser. Erik hade lärt sig reklam som driven symaskinförsäljare.

Så småningom blev kvartetten en kvintett. Trumstolen bytte ägare. Platsen bakom trummorna intogs av förre Cosmosbatteristen Karl-Erik Gilbertsson. På klarinett och blås kompletterade Olof Larsson.

Vi skriver årtal 1979. Då återkom Frank Lüppert till Bror Eriks som trummis och sångare. Franks gamle vapendragare från den första orkesterbildningen, Lars Ask, hade då lämnat Bror Eriks för den tredje parten i Loffes Trio, alltså Elof ”Loffe” Sandberg och hans orkester Loffes (se Loffes Trio). I Loffes och sedermera Nya Loffes (utan Loffe) stannade Lars Ask i fortsättningen av sin musikaliska karriär. Med sig till Bror Eriks hade Frank Lüppert sin lillebror Håkan på gitarr. Då fick orkestern också en kvinnlig medlem. Kerstin Börjesson från Jung medverkade på dragspel. Tillsammans med Erik Ståhl på bas bildade den sättningen Bror Eriks fram till 1984. Då var Erik ganska gammal.    

Karlbergs orkester
Många musikanter spelar livet ut. Eller så länge de kan och orkar. För Gösta Karlberg i Arentorp gällde det så länge han kunde. En sjukdom satte stopp. Då hade han ändå haft egen orkester i 50 år! 1946 började han med Karlbergs Trio. Gösta spelade själv dragspel, Birger Andersson fiol och Blom (en göteborgare som tappat förnamnet) hanterade gitarren. När Blom slutade försvann också gitarren ur sättningen. Den trio som mest spelat ihop genom åren är, förutom Gösta på dragspel, hans broder Tage Karlberg på trummor och Ebbe Andersson på fiol.

Under 1970-talet byttes namnet till Karlbergs orkester. Då bestod den av en kvartett: Gösta Karlberg (dragspel), Tage Karlberg (trummor), Åke Andersson (gitarr) och Arne Mjörnestrand (bas och trumpet). På det sista (?) orkesterkortet från 2001 har Gösta Karlberg överlämnat dragspelet till Pelle Ottosson. Själv står Gösta bakom sångmikrofonen. Stefan Fredriksson sköter elgitarren. Nisse Spetz varierar mellan bas och saxofon.  

Lill-Ingvar Kvintetten
Dragspelsvirtuosen Ingvar ”Lill-Ingvar” Andersson hann aldrig uppleva att få stå på scenen i Vara Konserthus. En planerad konsert var på gång. Ingvars sjukdom och bortgång kom alldeles för tidigt. Hans vänner ordnade emellertid så att han fick en minneskonsert. En kvintett kallad Lill-Ingvar Kvintetten bildades. Den framför musikaliska alster helt i Lill-Ingvars anda. Tillsammans med sin fru Elsy bildade Ingvar en stiftelse för unga musiker. Att anordna en Lill-Ingvars minnes- och stipendiekonsert i Vara Konserthus har blivit en tradition. Den har nu ägt rum i sex år med dubbla konserter varje år. Stipendiet går till framstående och talangfulla unga musikanter i Lill-Ingvars anda.

Lill-Ingvar Kvintetten består av: Ingmar Bäckström (sång, gitarr, saxofon), Kenneth Holmström (sång, gitarr, saxofon, klarinett), Jörgen Nilsson (dragspel, klaviatur), Björn Arvidsson (kontrabas) samt Fredrik Bogren (trummor). 

Jörgens
Om man kommer från Tumleberg och är musikalisk – ja, då står dragspelet nära till hands att välja som instrument. I varje fall gjorde unge Jörgen Nilsson det. Han blev Lill-Ingvars kronprins på dragspel – åtminstone i Tumleberg. Det var en rejäl underdrift, för Jörgen kom att stå på scener över halva Sverige i 25 år med egen orkester.

I unga år började Jörgen Nilsson som dragspelare i Hilmers trio, fortsatte till Elsys kvartett, och vidare till Kent-Oves. När Kent-Ove slutade tog han med sig namnet. Då uppstod Jörgens orkester som namn. Årtalet var 1975. Ett gäng långhåriga killar i 18-årsåldern intog scenen och spelade gammaldans! Ja, begreppet mogendans var också uppfunnet. Den första sättningen bestod av Jörgen Nilsson (orgel och dragspel), Roland Ask (saxofon, gitarr och sång), Lars Kempe (bas), Weyne Fält (gitarr och sång) samt Kenny Johansson (trummor). Från den första besättningen hängde basisten Lars Kempe från Vedum med hela tiden till nedläggelsen vid sekelskiftet 25 år senare! Trumslagaren Kenny Johansson från Främmestad nöjde sig med 22 år. Det var alltså den duon, jämte Jörgen Nilsson, som utgjorde stommen i Jörgens. Många andra musiker medverkade under årens lopp.

Under 1970-och 80-talen hade Jörgens sin storhetsperiod. Då låg bokningen på två och ett halvt år och man behövde inte åka så långt till spelningarna. Södra och mellersta Sverige har utgjort det geografiska området. Dessutom gjorde Jörgens många turer i Norge. Spelningen i Ishallen i Halden hör till topparna. För midsommarafton gällde dock hemmaplan. 22 år i rad svarade Jörgens för dansmusiken på midsommarafton på Almesåsen i Helås. Under den kvartsekellånga orkesterperioden var Jörgens lediga en midsommarafton och en nyårsafton! Sammanlagt gjorde Jörgens c:a 1 5000 spelningar.

1980 spelade Jörgens in en singelskiva. Den följdes av fem kassetter och en cd. 1988 låg Jörgens på Skaraborgstoppen 29.6 – 24.8 med ”När syrenerna blommar där hemma”. 1989 kom ännu en framgång med ”Är du min älskling än”, som fanns på Skaraborgstoppen mellan 10.5 – 2.6. Efter 22 års spelningar kom Jörgens 1997 äntligen med i TV. Fredagen den 1 april medverkade Jörgens i TV Skaraborg. Var det möjligen ett aprilskämt?

Följande musiker har tillhört den ordinarie besättningen i Jörgens genom åren (utöver startkvartetten): Peter Berg (gitarr, sång), Ronny Engelbrektsson (gitarr, dragspel, sång), Sven-Erik Johansson (gitarr, sång), Peder Karlsson (gitarr, klaviatur, sång), Ingmar Bäckström (gitarr, saxofon, sång), Örjan Carlsson (klaviatur, gitarr, sång), Christer Pettersson (trummor).

 I ingressen nämns om Tumleberg och Lill-Ingvar. Självklart ingår Jörgen Nilsson i Lill-Ingvar Kvintetten, som årligen ger en minneskonsert till minnet av spelmannen Ingvar ”Lill-Ingvar” Andersson. Ur Jörgens orkester medverkar också Ingmar Bäckström. 

Slättarna
Vid millenniumskiftet slutade Jörgens orkester efter 25 år. Det betydde emellertid inte att det var slutspelat för en spelman som Jörgen Nilsson. Han ingår numera i Slättarna. Övriga medlemmar är: Oskar Källgren, Ulf Johansson och Kristoffer Hjelm. Musikstil? Tja, samma dansvänliga musik som Jörgen Nilsson spelat i hela sitt liv.   

After Eight
Ett gäng musikintresserade ungdomar från Levenetrakten beslöt i slutet av 1970-talet att bilda en orkester. Problemet var bara egentligen att komma på ett gemensamt namn. Varför inte After Eight? Medlemmarna var: Björn Arvidsson (sång, bas, triangel), Karl-Ove Karlsson (sång, trumpet), Lasse Karlsson (orgel, piano, stråkmaskin, gurka), Claes-Göran Lewerin (sång, gitarr, vissling), Jörgen Ehn (trummor, diverse slaginstrument), Anette Arvidsson (sång, tamburin) och Marie Bertilsson (sång, marackas).

1979 spelade After Eight in en singelskiva med låtar skrivna av Claes-Göran Lewerin: ”Genom midsommarnatten” och ”Dagen gungar”. Då hade emellertid tjejerna lämnat gruppen.

Som en slags fortsättning på After Eight beslöt gruppen att anordna en cabaré, att bilda ett större sällskap. Därur föddes cabarégänget Guldstöten. 

Guldstöten
1984 bildade ett kamratgäng den ideella föreningen Guldstöten. Syftet med verksamheten var helt enkelt att roa och underhålla. Arbetssättet var att ta fram en cabaré, där alla i gänget deltog på ett eller annat sätt. Att måla dekor, skriva manus, arrangera musik, sköta ljus, att göra sketcher, spela, dansa och sjunga. Kort sagt: att underhålla.

Det blev tre cabaréer i rad: 1985, 86 och 87. Därefter dröjde det till 1992 när ”Sommar på Guldkusten” presenterades. 1994 firade Vara Köping 100 år. Då blev det en riktig jubileumscabaré med Gamla Vara-revyn, Guldstöten och UNFs Cabarevy. 1996 kom den sista Guldstöten-cabarén: ”Vara Vänner – en föreställning om och mot våldet”. Samarbetspartner var organisationen Vara mot våldet. 

Vara-revyn
I samband med firandet av Vara Köping 100 år 1994, aktualiserades Karl-Erik Borgs Vara-revyer på nytt. De revyerna spelades mellan 1940 och 1952. Gamla texter plockades fram och dammades av. Gamla nyheter blev som nya.  Påpekas kan att revyn ”Slättens nyheter” från 1948 gick i 24 slutsålda föreställningar. På grund av att man sedan inte fick disponera lokalen, gavs inga ytterligare föreställningar. Samma sak gjordes med några av de medverkande i revyerna. Veteraner blev som unga på nytt. Varas ”nationalsång” borrades fram igen: ”Hôl i vägga”. ”Alis ifrå Skôr” (först Karl-Erik Borg och i modern tappning Börje Brelid) fick en ny skepnad. Inte minst bidrog det till att Karl-Erik Borg erhöll Vara Kommuns Kulturpris 1994. Det hela ledde så småningom vidare till en liveinspelad skiva på Park Bio i Vara lördagen den 1 december 2007. Materialet bestod enbart av Karl-Erik Borgs texter till kända och okända melodier från Vara-revyerna. Medverkade på skivinspelningen gjorde de f.d. ungdomarna, primadonnan Majken Karlsson-Garelius (född 1920), Bertil Swenson-Svanebring (född 1921), Per-Olof ”Ola” Carlsson (född 1922) och Börje Andersson-Brelid (född 1930). Kvartetten ackompanjerades på piano av ”Hela Sveriges melodiflicka 1956”, Ingrid Wikström (född 1941). Överskottet av skivförsäljningen har öronmärkts för Barncancerföreningen i västra Sverige.      

Börje Brelid
För allmänheten i västra Sverige behöver knappast Börje Brelid en närmare presentation. Hans ”gubbar” är välkända inte minst från ”Lökens vänner” och Mats Ljungs revyer. Ja, även hans ”gumma”, ”Alis ifrå Skôr” (”original-Alis” var Karl-Erik Borg 1943). Börje Brelids insatser såväl som person som underhållare ledde fram till en filminspelning av hans liv. ”Jag måste berätta” heter filmen (många frekvenser är inspelade vid Kålles Rekord-Magasin, Tråvad, i samband med invigningen av utställningen ”Jordgubbens Dag 25 år” 2009). Filmen hade premiär söndagen den 23 januari 2011 i Vara Konserthus inför två fullsatta föreställningar. Första akten (innan filmförevisningen) bestod av en variant av ”Här är ditt liv”. Många personer, som passerat revy i Börjes liv, tog här chansen att hylla honom.

Förutom alla rollgestalter har Börje Brelid varit delaktig i att införa en ”nationalrätt” för Västergötland, nämligen grynkorven. ”Grynkorvens dag” infaller den tredje torsdagen i oktober varje år. In på scenen vid ”Här är ditt liv”-akten kom hans ”grynkorvskomp(isar)”, trion Anna-Lena Andersson (hon erhöll, som andra musikant, Vara Kommuns Kulturpris 2010), Peter Mjörnestrand och Kenneth Holmström. Tillsammans med Börje har de svarat för allsångskvällar i Vara och för ”grynkorvsunderhållningar” i bygden. De rev av ”Varm korv boogie” och blev bjudna på varsin grynkorv i bröd. Vi serverar härmed en symbolisk grynkorv i bröd till läsaren. Smaklig måltid! Påpekas bör att man kunde köpa biljetter till en tårtbuffé som efterrätt på Nordpolens konditori efter filmpremiären. På kvällen fortsatte där föreställningen ”Börje Brelid live”. 

Slättalaget och Stinsens Dragspelsgille
I ingressen räknas en massa gamla spelmän från bygden upp. Glädjande nog har många av deras kompositioner aktualiserats och tagits upp på nytt. Inte bara genom en grupp utan från olika håll. Låtar efter t.ex. Mjölnar-Janne från Tråvad, Gryt-Aron från Edsvära, Kajs-Arvid från Sparlösa, har tagits upp av ett gäng spelemän som kallar sig för Slättalaget. Gruppen, som presenterar folkmusik och visor från bygden, består av: Åsa och Carl-Magnus Bengtegård, Vara, Rebecka och Daniel Westin, N. Vånga och Klas Larsson, Larv. I sammanhanget kan också påpekas att Åsa Bengtegårds far, Sven-Ingvar Heij, är en gammal spelman från bygden. Han bor sedan många år i Mariestad.

Mariestad blir anknytning till ett annat gäng, som precis som Slättalaget nyligen tagit upp ”hemmagjord” musik från trakten. Stinsens Dragspelsgille från Herrljunga, bl.a. med Roland Tylhammar från Vedum, är i färd med att spela in en skiva med musik skriven av lokala spelemän från vår hembygd. Vad var då anknytningen till Mariestad? Jo, nämnde Sven-Ingvar Heij på fiol spelade många gånger tillsammans med dragspelaren Paul Johansson. Paul bodde, liksom Sven-Ingvar, många år i Mariestad. Båda kommer från Varabygden. Sven-Ingvar föddes i Fyrunga och Paul i Längjum. Paul Johansson komponerade minst 100 melodier. Några av dem kommer att återfinnas på Stinsens Dragspelsgilles skiva så småningom, samt givetvis också andra lokala spelmäns alster. 

Epilog
I denna sammanställning har förekommit många enskilda spelmän och orkestrar från våra bygder. Det är dock bara en grovkornig sortering av vad som funnits. Många saknas främst på grund av skrivarens okunskap. Något komplett spelmansgalleri lär inte gå att uppnå. Detta är ändå ett någorlunda ambitiöst försök till att ge en bild av ”Äkta nöjes-Vara” genom åren!   

Uppdaterad: 08 JAN 2018 18:54


Välkommen till
Vara
Idrottshistoriska Sällskap

och
Kålles Rekord-Magasin

BIDRA TILL HEMSIDAN?
Om du har artiklar, bilder, statistik eller annat om din ort eller förening som du kan och vill bidra med så är detta oerhört välkommet! Hellre lite än inget alls. Allt inskickat material publiceras. Kontakta 

Jacob Johansson 
073-5970082
This is a mailto link

 

Besök sedan 180720 

Postadress:
Vara Idrottshistoriska Sällskap
Carl-Owe Johanssonm, Kållegården 1
534 92 Tråvad

Kontakt:
Tel: +4651214012
E-post: This is a mailto link

Se all info