Hoppa till sidans innehåll
Kålle

Om Kålles


HISTORIEN OM KÅLLES REKORD-MAGASIN

Historien om Kålles Rekord-Magasin började, om man vill uttrycka det drastiskt, med en olycka. Kanske är det en alltför långsökt väg – och även en ganska lång historia. Men om man vill gå tillbaka till grunden, hur ett intresse skapades, så får vi kanske gå tillbaka ända till hösten 1956. Det borde egentligen räcka från årtalet 1958, men då saknas en del av helheten.

Undertecknad är född och uppväxt på en bondgård i Längjum. Där fick man lära sig att hjälpa till från tidig ålder. 1956 var jag åtta år. Sent på hösten var det dags att tröska säden i ett tröskverk. Detta var alltså långt innan skördetröskorna gjorde det arbetet onödigt. Jag var i sädladan och hävde fram nekar, såg till säckarna och hade även koll på att halmen sögs upp av halmfläkten. Vid halmfläkten hade det blivit stopp. Jag sparkade till halmen och råkade komma för nära fläkten med foten. Ett slag på foten. Benet bröts. Ett ögonblicks verk.

Sedan följde åtta månaders vistelse på Falköpings lasarett i tre omgångar. Benet ville inte läka. Det böjde sig vid påfrestningar. Tredje gången upptäcktes att benpiporna inte låg rätt. Efter ett och ett halvt år var benet helt bra och jag kunde springa igen. Det fanns mycket spring i benen att ta igen!

Vi skriven söndagen den 8 juni 1958. En högtidsdag. Då fyllde nämligen min morfar 80 år. Själv hade jag fyllt 10 tre dar innan. Jag brukade säga att jag var tre dar äldre än morfar. Av någon anledning råkade jag lyssna på 17-nyheterna. ”Sverige har besegrat Mexiko i den första VM-matchen i fotboll på Råsunda med 3-0”, meddelade radiomannen. VM?  I Sverige? Det hade jag ingen aaaning om! För första gången studerade jag sportsidan i måndagstidningen.

 Det ryktades om att det fanns en televisionsapparat uppe i bygdegården. Jo, jag hade hört att en sån apparat hade rörliga bilder. Hur det nu kunde komma sig. Torsdagen den 12 spelade Sverige sin andra match. Mot Ungern. Då tog jag cykeln och stack iväg upp till bygdegården. Uppe på scenen stod en sån där televisionsapparat. Visst rörde det sig, men det såg också ut som det snöade mitt i sommaren. Sverige-Ungern. Jag antog att de med de ljusa tröjorna var Sverige. Det syntes i alla fall klar skillnad på ljusa och mörka tröjor. Däremot var det svårt att höra skillnad på namnen. Vilka konstiga namn de hade. Julle. Parling. Sandor. Orvar. Tichy. Hamrin. Sipos. Vilka var svenska och vilka var ungrare? Den svenske målvakten hade i alla fall ett ”riktigt” namn. Han hette Kalle Svensson.    

VM i fotboll blev en kick, ja, en explosion i fotbollsintresse. Nu kunde jag springa ohämmat. Ute i hästhagen placerade jag ett mål, tillverkat av ett par hässjestör och en slana till ribba. Oavsett om skotten gick i mål eller inte, fick man ändå springa och hämta bollen. Det behövdes ett nät. I den tröskade halmen i ladan fanns det gott om snören. Så kom det sig att jag började med min första samling – att samla på bindgarnssnören! När jag samlat tillräckligt många snören, knöt jag ihop dem till ett nät, som sedan bands fast på fotbollsmålet. Första skottet mot målet med nät bakom. Det satt i nättaket. Till synes i alla fall. Bollen hamnade emellertid där den brukade hamna – ett bra stycke bortom målet. Nätet? Jo, det låg i en trasslig hög på marken. Det höll inte för påfrestningen. Vad göra? Det fick bli hönsnät i stället! Men jag fortsatte ändå att samla på snören. Det kunde kanske vara bra att ha till annat.

26 juni 1959. Datumet är klassiskt. Sverige fick sin första (och enda) världsmästare i tungviktsboxning. Nej, jag orkade inte upp för att lyssna på referatet. Det gick ju mitt i natten. På Radio Luxemburg. Ingen annan hemma lyssnade heller. Däremot cyklade jag fram till Carlssons affär och köpte det extranummer av tidningen Rekord-Magasinet som kom ut. Det hade nummer 27 B. Det var mitt första köp av den tidningen. Det skulle bli flera under hösten. Nästa år prenumererade jag. Det var min tidning!

Min storasyster prenumererade på Bild-Journalen. Det var hennes tidning. Men jag tittade i den också. Framför allt hade jag koll på ”Toppen just nu”, där de populäraste artisterna på skivfronten bildade en lista. Låg Elvis fortfarande etta? Hade någon nykomling kommit in? Det var bilder på alla artisterna. Bilder och titlar präntades in. Men hur lät egentligen låtarna? Några hade man väl hört men långtifrån alla. Att spela populärmusik i radio gick inte för sig.

Vi skriver lördagen den 14 oktober 1961. Jag var beordrad att städa på toaletten. Från min storasysters transistorradio på andra våningen hörde jag den ena populära låten efter den andra. Plötsligt spelades det många bra låtar i samma program. Det hade jag aldrig hört tidigare. En koll i tidningen visade att programmet hette ”Tio i topp”. Det var det allra första programmet. Därefter följde jag ”Tio i topp” genom åren.

Rekord-Magasinet (ja, den hade ändrat namn till Tidningen Rekord), All Sport, Bild-Journalen och Match. Det var tidningarna som gällde för min del. Match kom först 1952 i en årgång (den var okänd för min del). Därefter blev det nystart 1960 och sedan 1961. I den tidningen fanns en tecknad sida av signaturen Bong. Han tecknade festliga karikatyrer. Kanske skulle man försöka rita av någon figur? Jag prövade med Tumba på vattenskidor. Det lyckades ganska bra. I Rekord startade Börje Dorch liknande karikatyrrutor. Jag prövade att rita av hans gubbar också. Lagbilden och Börje Dorch blev mina första mål i tidningen. Så höll det på. Jag ritade och ritade (andras) karikatyrer under ett par år. Sammanlagt blev det en samling av 800 bilder som sattes in i två pärmar. Därefter blev jag ”proffs”! Ja, jag fick i alla fall beställningar på andra motiv. 10 kronor styck var priset i början.

Vad skulle en yngling, som bara gått sex år i skolan, och som inte hade intresse av varken jordbruk eller att studera, syssla med? Intressena låg i stället på idrott, musik, att teckna och måla. Det var inte realistiskt att bli proffs på några av intressena.

 Jag fick börja plugga på annat vis – med en pluggmaskin på ett snickeri. Svarta kvistar borrades ur och ersattes med pluggar. Det var bara att styra och trampa, så skötte maskinen resten. Jag vill inte påstå att den pluggningen vad speciellt utvecklande. Trösten var, fick jag senare veta, att Elfsborgs gamle målvakt John Hedihn startade sitt yrkesverksamma liv på samma sätt. Sen började han samla klubbnålar. Vad jag började samla? Jo, på kvistar som lossnade ur virket!

När jag samlat furukvistar i tio år hade det blivit en gedigen samling. Det började bli dags att göra något av kvistarna. Hela påsken 1980 gick åt till att limma kvistar på en platta. Efter ytterligare en vecka var en stor tavla med 1 000 kvistar klar. Kvistarna bildade bakgrund till två hästar och en bonde som plöjde. Till hästarna användes torkade löv. Gubben sågades till av en masonitbit.

Ett par månader senare blev Kållegården i Tråvad till salu. Vi lade in ett bud, som visade sig vara högst. Därefter följde ett halvår med annan form av träarbete – renovering. Väl installerad på plats blev det ytterligare arbeten med trä. Jag köpte några snickerimaskiner och ladugården gjordes om till en liten verkstad. Så småningom blev den för liten. Det fanns gott om tomma lador för att bygga ut invändigt. Två rum byggdes i anknytning till logen.

25 års seriebordtennis fick räcka. I stället köpte jag ett bordtennisbord för att lära upp mina pojkar. Platsen för bordet fick bli logen. Det blev ganska trångt, så jag byggde till ett par meter i en lada. Platsen räckte till, men bollarna for allt som oftast in i veden bortanför. Därför byggde jag upp en vägg ända till taket av gammal masonit. Väggen blev ganska ful och väggarna i de andra rummen vara kala. Vad göra? Jo, jag hade ju en samling med Rekordlagbilder ihopsnörade. Varför inte tapetsera ett rum med lagbilderna? Det blev precis lagom. Eftersom lagbilderna var urklippta, fanns tidningarna kvar med en ganska lös framsida. Lika bra att offra framsidorna också. Tidningarna var ju ändå förstörda. Alltså tapetserades väggen mot veden med Rekords framsidor. En journalist, som var på besök i annat ärende, blev så fascinerad av väggen att han gjorde ett stort reportage om den. Där har vi upprinnelsen till Kålles Rekord-Magasin!     

Efter att ha pluggat, spacklat, limmat, lagat och lappat på jobbet i närmare 20 år, kunde jag visserligen titulera mig ”lagman”, men trots den självutnämnda titeln gav arbetet ingen tillfredsställelse. Jag ville hitta på något eget. Målet var att vara egen företagare innan 40 års ålder. Det började närma sig!

 En idé utvecklade sig, när jag stod på jobbet och fantiserade. Fanns det någon affisch eller plansch över allsvenska lag i fotboll? Kunde man inte göra en Sverigekarta och måla spelare från alla allsvenska klubbar utplacerade? Varför inte göra en maratontabell med alla klubbmärken? Dessutom borde det få plats med mycket annan kuriosa där emellan. Det borde bli en ganska färgstark och häftig plansch! Kanske kunde man samtidigt göra en affisch om svenska landslaget, dess landslampsmotståndare, måla klassiska matchbilder etc. Så växte det fram förlagor till två färggranna affischer. Fotbollsintresset i landet borde räcka till för att göra dessa prydliga affischer till en succé!

I förlängningen fantiserade jag om att göra VM-planscher, en för varje fotbolls-VM. Man kunde göra en serie för sommar-OS och en för vinter-OS. Det fanns ju VM i många sporter …

 En upplaga med ”Allsvenskan genom tiderna” och en med ”Svenska landskamper genom tiderna” trycktes upp. Satsningen var total, åtminstone med det lilla begrepp om marknadsföring som fanns. Jag hade ju trots allt sålt flera tusen exemplar av egentillverkade musikuppslagsverk tidigare. Visst borde intresset för fotboll vara minst lika stort!

Nu blev det ingen succé. Många såldes naturligtvis, men det var ingen större idé att satsa vidare på det projektet. Jag skulle nog inte syssla med massproduktion. Varför inte i stället göra ett museum av tankegångarna? Visserligen fick jag förmodligen hålla till godo med det jobb jag hade, för ett museum lär det inte gå att försörja sig på.

Så startade det arbete som jag fortfarande kallar för ”min 40-årskris”! Det brukar heta att man startar med två tomma händer. För egen del startade jag med två fulla händer - d.v.s. när det gällde arbete - tomma lador och kala väggar! Dock fanns redan en föraning om vad som höll på att ske. Förbipasserande på vägen utanför kunde se att trägubben, som placerats intill ladugårdsväggen, under sommaren 1994 målats till fotbollsspelare i svenska landslagsdräkten.

Vi döpte trägubben till ”Kålle”. Det är således hans museum!

Någon gång under vintern eller våren 1996 hörde jag talas om att Kent Finell skulle engageras som konferenciär på Jordgubbens Dag i Vara. Ja, man skulle visst också direktsända ”Svensktoppen” därifrån. Vilket tillfälle! Det fick jag inte missa. Tänk om man kunde få Kent Finell att basunera ut under dagen i Vara, att ett nytt museum med idrott och nöje öppnade i närheten. Det gällde ju förstås att först och främst få det att se ut som ett museum! Målet var att ha alla väggar i fyra rum täckta med något. Snickerimaskinerna hade redan flyttats och trängts ihop i en annan del av ladugården.

Därefter skrev jag ett långt brev till Kent Finell. Jag började brevet med: ”Hej. Det är ´ansiktet´ som skriver”. Det låter naturligtvis inte klokt. Alla har ju ett ansikte. Men jag hade faktiskt en ”hållhake” på Finell. Han var skyldig mig en gentjänst. Så här var det: När ”Tio i topp” slutade 1974 hade jag samlat allt material om programmet. Jag sammanställde uppgifterna och gav ut ett häfte. Lika bra att ta med ”Svensktoppen” också. Det blev alltså två musikhäften samtidigt. Åren gick och Kent Finell använde sitt exemplar flitigt. Det var extremt användbart för hans del som programledare. Vi träffades i Tidan sommaren 1994, när ”Svensktoppen” sändes därifrån. ”Så har häftet fått ett ansikte”, uttryckte sig Kent Finell, som berättade att han nästan slitit ut ett exemplar.         

Fredag kväll klockan tio innan festligheterna i Vara ägde rum, ringde Kent Finell från Bjertorps slott. Han undrade om han och producenten fick komma på besök klockan åtta nästa morgon. Vidare sa han att jag skulle bli intervjuad i direktsändningen från Stora torget i Vara!

Det blev för mycket på en gång. Jag tror knappast jag sov en blund den natten.

De båda kom på besök. Om de var imponerade av vad de såg eller inte, förmäler inte historien. Producenten berättade i alla fall att han hade köpt mina musikskrifter tidigare. Däremot förmäler historien att Kent Finell läste upp en hel sida om museet i direktsändningen av ”Svensktoppen”. Bättre start kunde det inte bli! Hur det gick med intervjun? Jo, faktiskt förvånansvärt bra. Det var ju även andra med som jag kände: Leif Svensson i Drifters, jordgubbsodlaren Elof Dahlén m.fl.

Strax efter hemkomsten kom den förste oanmälde gästen: en annan Kent. Denne hette Strömberg i efternamn. Kent Strömberg berättade att han var far till Glenn. Det visade sig att Kent Strömberg och jag spelat i samma pojklag, fast han spelade där tio år innan. Hans far kom från Larv, där Kent ofta gjorde besök hos släktingar på sommarloven. Som gåva fick jag hans ackrediteringskort från VM 1990 i Italien.

Sedan blev det full fart. Tidningar, radio, TV och massmedia (hur det nu var som Christer Abrahamsson fick till det) stod på kö. Lokalpressen och GP gjorde stora tidningsreportage, Radio Skaraborg kom på besök, varvid den sändningen också gick ut i riksradion. Västnytt gjorde ett kort inslag, som senare gick vidare till ”Landet runt”. Besökare kom från Östersund i norr till Höganäs i Skåne. Västnyttreportern frågade en besökare vad han tyckte om museet. – Möcke bra, blev det betonade svaret, som kom med i sändningen.

Förmodligen var det tur att det egna reklambladet inte nådde så många presumtiva besökare. Det inleddes nämligen med ”ett pryllöst museum rakt uppåt väggera”. Hur såg då museet i fyra rum ut från starten? 

Rekord-Magasinet. Genom att ”byta grejer” hade jag turen att erhålla den ena affärsdisken från Carlsson affär i Längjum, samma disk jag stått framför vid köpet av min första Rekordtidning. Kassaapparaten och vågen medföljde. Senare kom kaffekvarnen. Disken, från 1946, har alltsedan starten varit en fast punkt och en tillgång. Den ena gavelväggen på logen är redan nämnd med Rekords framsidor från företrädesvis 60-talet. På motsvarande gavel gjordes tre stora målningar: Omslaget till första numret av Rekord-Magasinet, en målning på ”Per Stigman – stigfinnaren från Tiveden” (en svensk motsvarighet till 1300-talets Robin Hood. Om Per Stigmans äventyr berättades det mycket i Rekord-Magasinet). Dessutom en typisk novell – ”Den okände centern till landslaget”. Givetvis hängdes den ovanliga ”tusenkvistiga tavlan” upp på lämplig plats. En samling med bilder på idrottsstjärnor från Året runt klistrades upp på en vägg. En mobil variant av maratontabellen för Allsvenskan i fotboll gjordes med karta, spelare och klubbmärken. Ytterligare framsidor av Rekord-magasinet (från början av 50-talet) bildade en vägg. Målsättningen var i första hand att fylla väggarna. En liten nöjesdel fanns i ett hörn. Den bestod främst av tusentals inspelningar på band. Besökarna kunde få önska favoritlåtar. Naturligtvis fanns också mina tre utgivna dokumentationer om populärmusikhistoria, ”Tio i topp 1961-1974”, ”Svensktoppen 1962-1974”, ”Rock around the clock - Saturday night fever”. Den sistnämnda omfattande skivförsäljningsstatistik i Sverige 1956-1978.   

Lagrummet. Samtliga väggar var tapetserade med lagbilder från Rekord-Magasinet. På ett bord fanns mina sparade karikatyrteckningar i pärmar, samt diverse samlarbilder. 

Biblioteket. En hel semester (93) gick åt till att måla märken och spelare på europeiska mästarlag. De blev till tapeter i biblioteket. Inför starten hade gjorts stora investeringar för att ha ett gediget idrottsbibliotek. 

Kålleserum (ett medel för fotbollsbitna). Här var väggarna också handgjorda – skrivna och målade – och som det tagit något år att framställa. En vägg med VM genom tiderna, en vägg med svensk landskampshistoria och två väggar med Allsvenskan. Två bordtennisbord var dekorerade med diverse tidningsmaterial.

I stora drag är museet beskrivet som det såg ut första året. Måhända var det av enklaste slag. Besökarna verkade dock nöjda och imponerade av vad de såg.

Här följer utvecklingen, som jag i stort minns dem, år för år. 

1997. En satsning på fotbollshistoria med hjälp av karikatyrer. Från 1920-talet och fram till 1970-talet fanns täckande karikatyrer i lager. Men det saknades såväl bakåt som framåt. Vad göra? Jo, att försöka göra själv! Visserligen hade jag tecknat massor med karikatyrer för många år sedan, men det var andras gubbar. Kunde jag verkligen göra egna karikatyrer? Jag visste inte eftersom jag aldrig prövat. Ronaldo (brassen) fick bli eldprovet. Glest mellan de stora framtänderna. Det lyckades skapligt. Sedan var det bara att fortsätta. 230 karikatyrer gjordes på kort tid. Det borde räcka. Årtionde efter årtionde med karikatyrer sattes fast på ett antal skärmar med information.

En stor satsning gjordes med utskick till samtliga fotbollsföreningar i Västergötland. Hur många busslaster skulle komma? Det kom två personer – från en förening! Inte många av besökarna visade heller intresse av den utställningen. Det var det absolut sämsta året. 

1998. Många besökare pratade om ”Alfabilder”. Det verkade vara ett populärt samlarobjekt. Själv hade jag fyra bilder. Två från IFK Eskilstuna, en back från Motala AIF och så Jönköping Södras målvakt. En storsamlare saknade Rolf Johansson, målvakten i Jönköping. Han ville köpa den bilden. Hur skulle jag göra? Skulle jag avyttra en fjärdedel av min samling till en som hade en stor samling redan? Eller skulle jag vara barmhärtig och låta honom få köpa en bild han saknade? Vad spelade det egentligen för roll om jag hade tre eller fyra bilder? Han fick ta den. Jag brydde mig inte så mycket om Alfabilder. Jag hade ju boken. Flera bilder var exakt lika. Endast årtalet på baksidan skiljde. Spelare från Bofors? Vad hade de där att göra?

Nej, om jag skulle samla på någon bildserie skulle spelarna helst vara av landslagsklass. Varför inte en serie med landslagsspelare genom tiderna? Det var en ren utopi. Realistiskt sett skulle det aldrig ges ut någon dylik samling. Men hur var det med Tio i topp? Det fanns det ju heller ingen sammanställning av tidigare? Svensktoppen? Skivlistorna? Karikatyrsamling? Då får jag väl göra detta själv också!

Så gick resonemanget inombords när det största ”vansinnet” i museets historia påbörjades. Att själv måla bilder på alla landslagsmän från 1908 och framåt. Förhoppningsvis fanns det många fler samlare som borde vara intresserade. Först och främst gällde det givetvis att ha en förlaga, en bild att titta efter. En genomgång i böcker och tidningar gav vid handen att ungefär 100 spelare saknade jag bild på. 100 stycken av c:a 900. Det var inte så många som saknades – förhållandevis! Däremot var det totala antalet ganska många. Lika bra att köra igång!

Under vintern påbörjades det digra arbetet. Men så hade jag också planer på att göra i ordning en övervåning i museet. Där uppe var det fullt med halm och ett murket golv. Halmen slängdes ut genom väggen och ett nytt golv inlades. En liten front byggdes för ingång. En trappa sattes upp framför. Till sommaren var en OS- och VM-våning klar. 

1999. Varför inte göra en boxningsring? Tavlor med mästerboxare och annat boxningsmaterial hade tillkommit i en strid ström. Men var fanns det plats? Jag fick bygga till igen. Flytta på gavelväggen med alla framsidorna. Det behövdes visserligen bara ett par meter, men ändå! Ändamålet helgar medlen. Väggen flyttades till förmån för en ring. 

2000. Arbetet med att måla landslagsmän hade flutit på bra. Det gick per automatik. En viss förkärlek till målvakter gjorde att de fick prioritet. Tanken var att till denna säsong göra ett litet mål, där bilder på alla landslagsmålvakter fick plats. Det fick räcka med den ambitionen för året.

Nu till en väldigt speciell dag i december 2000, närmare bestämt den femte. En dam från Radio Skaraborg ringde till mitt jobb. Hon hette Eva Olsson. De brukade ha ett speciellt liveprogram klockan 14. En konstnärinna från Kvänum skulle medverkat där, men så hade hon blivit sjuk. Nu undrade Eva Olsson om jag hade möjlighet att ställa upp med snabba ryck? Jag funderade lite. Museet var stängt vid den tidpunkten, men det var ju radio och inte TV. – Då får ni komma och hämta mig på jobbet, svarade jag, eftersom jag samåker med andra. Så kom det sig att två damer från Skövde åkte ända till Vedum för att hämta mig. Tanken slog mig att det torde varit 32 år sedan två damer (eller i det fallet snarare tjejer) åkte vägen från Fåglavik till Längjum tur och retur enbart för min skull. Hösten 1968. Men det var historia. Nu var det live som gällde. Direktsändning. Apparatur skulle riggas upp för att nå sändarbilen, som placerat sig utanför Vara. Ingen kontakt. Klockan närmade sig 14-snåret. Vad göra? Jo, jag fick ta med lite material, så bar det iväg i rallyfart mot Vara till sändarbilen. På en parkeringsplats med utsikt över en plöjd åker gjordes intervjun. Det gick bra den varianten också. Det var ju ändå bara radio.

Ungefär samtidigt höll Vara kultur- och fritidsnämnd ett möte. De skulle utse årets kulturpristagare. På kvällen ringde Bildningsförvaltningschefen och meddelade att jag utsetts som årets kulturpristagare i Vara kommun! Hon ville att jag skulle komma till Kommunhuset nästa eftermiddag för en presskonferens. – Då får ni komma och hämta mig på jobbet, svarade jag för andra gången denna omtumlande dag. Så kom det sig att jag fick privattaxi två dagar i rad. Andra dagen dock ingen kvinnlig. Frågan kvarstår: Lyssnade kulturnämnden på radio vid sitt möte? I varje fall torde Eva Olsson på Skaraborgsradion ha gjort ett scoop: en intervju med en kulturpristagare innan någon ens visste om det!

Så här löd Kultur- och fritidsnämndens motivering: ”Under många år har Carl-Owe Johansson, Längjum, med stort intresse och engagemang samlat allehanda vardagsnära saker, listor och resultat med anknytning till framför allt idrott och populärmusik. Som skapare av museet Kålles Rekord-Magasin har han gjort sina många udda samlingar tillgängliga för allmänheten. Med egna teckningar visar han också prov på stort konstnärskap. Carl-Owe Johansson arbetar i det tysta och utför en rolig, ovanlig och viktig kulturgärning som är uppskattat av många”.

Det lät väl bra? Angående hemort så ändrades den till Tråvad på diplomet. 

2001. Detta år var om möjligt ännu mer omtumlande. Efter tre års arbete med att måla alla landslagsmän i fotboll genom tiderna, var det arbetet äntligen slutfört. Enbart att leta reda på förlagor på alla spelare var rena detektivarbetet. Egentligen det svåraste i sammanhanget. Många var dessutom små och suddiga, men man fick nöja sig med vad som hittades. Några andra intresserade personer engagerade sig och hjälpte berömvärt till. Alla spelare under 1900-talet plus årgången 2000 var avbildade i färg. Sammanlagt var det 916 bilder som porträtterats och som samtliga sattes upp på väggarna i ”Kålleserum”. Ett oerhört digert arbete, som egentligen förtjänade en stilig invigning.

Vem skulle erbjudas den delikata uppgiften att inviga utställningen? Tja, det borde ju egentligen göras av ”högsta hönset”, Svenska Fotbollförbundets ordförande, Lars-Åke Lagrell. Det dög inte med någon underhuggare. En förfrågan gjordes skriftligt till Lagrell. Han fick välja datum, bara han kom! Lördagen den 12 maj passade Lagrell bra. Lagrell, förresten: - Jag heter Lars-Åke! Frågan var: vilka mer skulle bjudas in? Allmänheten? Slutligen togs ett drastiskt beslut. Det var ju landslagsmännen som var huvudpersonerna. Varför inte bjuda in åtminstone de från Västsverige? Nej, självklart skulle alla andra också få chansen. Så kom det sig att inbjudan skickades till samtliga landslagsmän som fanns i livet. C:a 400 personer i 13 länder! Var skulle alla hysas? Tja, den tanken kom nog aldrig upp. En realistisk bedömning var nog att alla som kom skulle få plats. En baktanke med inbjudningarna fanns. Även de som inte kom skickade förhoppningsvis tillbaka ”beställningstalongen” påskriven. Det var i första hand autograferna jag var ute efter. Sedan blev det självfallet bonus för varje landslagsman som anmälde sig.                 

Lördagen den 12 maj 2001. En bemärkelsedag i Kålles Rekord-Magasins historia. 13 landslagsmän i fotboll hittade hit. Ett par ytterligare hade anmält sig, men de for tydligen vilse. Några landslagsmän i andra sporter fanns också på plats, jämte kommunrepresentanter, lokaltidningsreportrar och Radio Skaraborg. Även rikstidningarna hade informerats om den stora händelsen. Aftonbladet gjorde en helsida i sin sportbilaga samma dag. Alla andra lyste med sin frånvaro. Påpekas bör att GP gjort ett stort reportage året innan, när det hela s.a.s. var på gång. Som sagt: en historisk och minnesvärd dag!  

Dagen efter basunerade Radio Skaraborg ut i nyheterna varannan timma om händelsen. Det fick jag reda på i efterhand. Själv var jag fullt upptagen med firandet av min mors 80-årsdag!

Ytterligare tre landslagsmän i fotboll besökte museet under sommaren.

Det var årets stora grej, men inte publikt. I Vara kommun anordnas varje år under sommarhalvåret en natur- och kulturvandring. Tråvads hembygdsförening fick förfrågan att anordna en dylik vandring detta år. Varför inte ta Kålles Rekord-Magasin, som ju var på tapeten? Tja, det där med idrott lockar kanske inte så många. Vi delar det med Bilkompaniet och Bondgårdsmuseet också. Så blev det.

Förhoppningarna var härifrån inte heller så högt ställda. Kom det lika många som vid ”Kållegubbsinvigningen” var det bra. Det fanns i varje fall gott om parkeringsplats, för på andra sidan om vägen låg marken i träda. En ”bro” fanns där redan sedan förra evenemanget. Tur var väl det. I den sköna sommarkvällen formligen vällde det in folk i en till synes aldrig sinande ström. Uppskattningsvis var det 250 personer som trängdes på gårdsplanen. Ute på gärdet stod det minst 100 bilar parkerade. Intill ladugården stod en massa cyklar. Hur skulle det här gå? Skulle det fribärande golvet på andra våning hålla för trycket? Skulle alla komma in över huvud taget? Många insåg förmodligen att det skulle bli alltför trångt och reste vidare. Hur det gick? Jo, golvet höll. Allt annat också förresten. När alla lämnat lokalerna låg allting orört på sina platser som om inga besökare ens hade varit här.

Besöksantalet den gången stod länge som särklassigt publikrekord för dessa natur- och kulturvandringar. Huruvida det var nyfikenheten på Kålles Rekord-Magasin eller på Bilkompaniet som lockade mest, har aldrig blivit klarlagt. Det var troligen en kombination.

Utöver det stora kan även det lilla nämnas. För första året var en lokal avdelning iordninggjord. I andra museer brukar man gå andra vägen: först samlas det man har i närområdet in. Sedan eventuellt en utvidgning. Kålles Rekord-Magasin gjorde tvärtom! Förresten blev det några höjdare med en gång i lokalavdelningen. Prissamlingen efter olympiadeltagaren, europamästaren i lag, nordiske och svenske mästaren i olympiskt trapskytte, Rune Andersson från Vedum, skänktes av hans son Ulf, som tillika var landslagsman i samma sport. Dessutom erhölls som lån 40 scenkostymer från dansbandet Drifters. Det blev sannerligen ingen dålig start på den lokala avdelningen, där såväl idrott som nöje blandades! Ett populärt inslag var också ett antal festplatsannonser.

Sammantaget blev detta ett rekordår i alla avseenden. Närmare 1 000 besökare lockades till Kålles Rekord-Magasin 2001.

Nu kunde jag med gott samvete börja samla på Alfabilder! 

2002. Skulle det gå att rida på fjolårets framgångar? Skulle man bygga ut? Den sistnämnda frågan var den mest aktuella. En lada stod tom. En magasinsbyggnad på ett grannställe skulle rivas. Den kombinationen passade utmärkt. Stockar och golvbrädor bytte bara plats (om man nu kan beskriva det så enkelt). En nöjeslokal färdigställdes. Gamla ”Vara-revyn” gjorde sitt återtåg och blev till en utställning. Mellan 1940 och 1952 gjordes ett antal succéfyllda Vara-revyer i regi av Karl-Erik Borg. Allt bevarat material blev tillgängligt och bidrog till att fylla den nya lokalen. Förresten hade revymaterialet aktualiserats på annat sätt, genom att några revyveteraner uppträdde och framförde Karl-Erik Borgs texter till kända och okända melodier. Skulle de rent av kunna framträda här på gårdsplanen? Jo visst, inga problem, svarade de glada f.d. gossarna, som jag tidigare stiftat bekantskap med i idrottssammanhang. Numera kallades de sig för revyrävar.

En söndagseftermiddag i augusti begicks utomhusdebuten här på gårdsplanen. En scen hade byggts upp. De gamla ”rävarna” anlände i värmen. Det var nämligen en ovanligt varm eftermiddag i mitten av augusti. Men skulle det komma några besökare? Nu var det i varje fall inte lämpligt att parkera ute i marken på andra sidan vägen. Där växte det säd. För säkerhets skull hade förfrågan gjorts till närmaste grannen, om det gick bra att få låna hans gata som parkeringsplats. Tur var väl det. C:a 150 personer kom och svettades i kapp med ”rävarna” på scenen. Med ett ord: succé! Återigen blev det ett framgångsrikt museiår. 

2003. Att plocka ihop museet på hösten och iordningställa det som nytt på våren hade blivit rutin, även om det var mycket jobb. Det gick an. Det var roligt. Det svåraste var marknadsföringen – och att ständigt ha nyheter att lansera. Som på beställning anordnades en kurs av ett studieförbund i Vara kommun just i marknadsföring: ”Från tomma stolar till fulla hus”. Visserligen har undertecknad aldrig varit något för kursverksamhet eller studier, men detta var av nödvändighet. Vi anmälde oss till kursen, min fru och jag. Examensprovet bestod i att göra ett arrangemang av något slag: en fest, en utställning, eller vad som helst. Vi fick ett visst bidrag till annonsering och marknadsföring i allmänhet. Kursen startade hösten 2002 och fortsatte vintern 2003.

I januari 2003 bildades Vara Idrottshistoriska Sällskap. Ja, egentligen bildades det redan hösten 1995, men det kom aldrig till någon verksamhet. Efter ett par ytterligare misslyckade försök, blev det äntligen liv i verksamheten 2003. Museimässigt kom man till dukat bord. En avdelning för Varaidrotten fanns ju redan i Kålles Rekord-Magasin.

I samma veva kom det information om att ”Svenska riksidrottsförbundet” (RF) fyllde 100 år. Önskemålet var att alla idrottsmuseer skulle uppmärksamma det genom att hålla öppet hus lördagen den 4 april 2003. Bidrag gavs till de museer som anammade detta. Visserligen var det inte aktuellt vid den tidpunkten att ha Kålles Rekord-Magasin i ordning. Ouppvärmda lokaler och ett nerplockat museum över vintern passade dock inte in i tidsplanen. Enbart en lokal medgav uppvärmning. 

Så slogs några kloka huvuden ihop (dock inte bokstavligt). Grannarna i Önums Hembygdsförening var också med på kursen. Skulle vi göra ett samarrangemang? Men vad? Ytterligare ett jubileum aktualiserades. Det var ju 50 år sedan Mossbrotts idrottsplats hade sin elljuspremiär – en sensation på sin tid. Kunde vi göra en utställning om Mossbrott? Skulle vi slå två flugor i en smäll? Eller blev det rent av tre smällar, eftersom Vara IHS på något sätt verkade vara inblandade på RF-sidan med bidrag? Lördagen den 4 april visades emellertid utställningen ”Mossbrott – ljuset på slätten” här i Kålles Rekord-Magasin. Utrymmet begränsades till den enda uppvärmda lokalen, även om vi anordnade kaffeservering och musikunderhållning i ett annat rum. Det blev verkligen fullt hus och en ”lysande” utställning!

Utställningen om Vara-revyn gav blodad tand. Det fanns ett annat arrangemang i Vara förr i tiden som egentligen var mycket större: Vara Barnens dag. Det lanserades rent av som ”största festligheterna i Skaraborgs län”, med ibland 40-50 000 besökare en helg. Mellan 1943 och 1969 ägde de festligheterna rum. Även i Barnens dag var Karl-Erik Borg i högsta grad inblandad. Han var general, revyförfattare, skådespelare och, ja – han sum hade hann um ét! Inte för inte förärades Vara tre gånger med utmärkelser för bästa Barnens dag-resultat i hela Sverige. För Karl-Erik Borg gällde alltid att endast det bästa är gott nog. Han ville engagera de bästa orkestrarna och de bästa artisterna. Han drog sig inte ens för att försöka skaffa Beatles till lilla Vara! Nu lyckades inte det – han fick nöja sig med Kinks. Bara det var en sensation. De uppträdde enbart på två ställen i Sverige vid det tillfället (1965): Liseberg i Göteborg – och Vara. Men Borg var första att engagera dem! Dessutom är det enda gången i deras långa karriär som de uppträtt från en balkong!

En utställning om Vara Barnens dag var naturligtvis toppen. Bara att få alla program var ett nöje. Mycket av materialet var till låns, men det blev en relativt omfattande utställning. Om den samtidigt blev lyckad? Tja, i den bemärkelsen var det kluvet. Just den utställningen lockade märkligt nog ganska få besökare. 

Påpekas kan att utställningen om Vara Barnens dag inte hölls i nöjeslokalen – där fanns det inte plats för den. Nej, ytterligare en ny avdelning iordningställdes för ändamålet på ovanvåningen. Denna gång med en ny trappa invändigt från den lokala idrottsavdelningen. 

2004. Man kan få inspiration till saker och ting på många sätt. Däremot behöver man ju inte plagiera inspirationskällan. I Tidaholm har ett gäng pensionär tillverkat en stor modell av staden som den såg ut 1945. Alla hus, alla fönster – allt skulle se ut som det gjorde vid krigsslutet. Ett verkligen imponerade arbete som såg trevligt ut. Varför inte göra en egen modell? Av vad? Kanske en modell av Vara Kommun? Det fick bli en egen (med betoning på egen) variant. På övre våningen, intill där utställningen om Vara Barnens dag hölls, fanns ett utrymme. Problemet var att det utrymmet nyttjades till virkesförråd. Problemet löstes genom att helt enkelt lägga en platta på virket. Det kunde ju ligga kvar under så länge. Modellen finns beskriven som egen avdelning och kallas ”Slättajätten Kålle Sal”.

Men det borde finnas något mer, något som hörde ihop med modellen. Något typiskt för det platta landskapet som modellen utgjorde. Varaslätten är ju ett jordbruksdistrikt. På 1970-talet sysslade jag mycket med att teckna bönder och hästar i arbete. Jag hade ju gjort en tavla med kvistar med ett dylikt motiv. Kanske kunde man göra en hel serie av kvisttavlor – ett bondeår? Inspirationen till det hämtades från annat håll. Därför kom det sig att den stora modellen inramades med en bildserie med kvisttavlor från gammal bondekultur.

Modellen jämte kvisttavlorna gjorde att museet fick en ny dimension. Man kunde inte längre bara avfärda det som enbart för ”sportfånar”. Numera är såväl modellen som kvisttavlorna flyttade till andra sidan gårdsplanen. 

2005. I ingressen till förra årgången nämndes Tidaholmsmodellen och inspiration därifrån. Tidaholms Idrottshistoriska förening gjorde ett besök i Kålles Rekord-Magasin 2001. T.o.m. datumet är lätt att komma ihåg. Det var den elfte september. Samtidigt som flygplan flög in i World Trade Center i New York. Vi lyssnade på radio i museet om händelseförloppet. Den händelsen överskuggade naturligtvis museets innehåll. Det var svårt att ta till sig detaljer om museet. Trots det blev tidaholmarna imponerade. Så imponerade att de kom med en förfrågan om jag inte kunde göra en målning på deras store löpare, Eric Backman. Efter mycket vånda överlämnades en tavla på storlöparen Backman.

De var tydligen nöjda, för snart återkom de med ett annat önskemål. Ville jag göra en målning på samtliga idrotter som förekommit i Tidaholm? Tavlan skulle täcka stora delar av en vägg. Vintern 2005 placerade jag en skiva av måtten 240x120 i mitt arbetsrum. Det gick inte att gå förbi, utan jag fick krypa under för varje gång jag skulle in och ut. Tavlan innehöll 26 olika idrotter. Tur var att det inte behövde föreställa idrottsmän från Tidaholm, utan enbart att sporterna blev representerade. En modellsegelflygare från staden blev emellertid porträtterad. Tavlan hänger nu på finaste plats i Tidaholms idrottsmuseum!

Det beställningsjobbet betydde att arbetet till det egna museet blev försenat. 2005? Jo, det var 80 år sedan det första priset om ”Bragdmedaljen” delades ut. 1925 gick det till ”Sten-Pelle” Pettersson. I planerna för året ingick att såga ut träansikten i profil på samtliga bragdmedaljörer under de gångna 80 åren. Ett drygt arbete. Dessutom skulle de målas. Arbetet fortlöpte bra. Bragdmedaljörerna förtjänade naturligtvis också en invigning. Tankar kom om vem som skulle förrätta den. Hade Lagrell kommit för landslagsmännen i fotboll, borde givetvis mannen som utdelat massor av bragdmedaljer vara lika given. Avgående sportchefen på Svenska Dagbladet, Sune Sylvén, kontaktades. Han lovade komma. Datumet för invigningen sattes till lördagen den 5 juni (min födelsedag). I sista stund nödgades Sune Sylvén dock lämna återbud på grund av sjukdom. I all hast fick ordföranden i Westgöta Idrottshistoriska sällskap, Tommy Wahlsten från Skövde, åta sig det högtidliga uppdraget. Det gjorde han gärna. Samtliga i livet varande bragdmedaljör inbjöds. Tanken dök upp: tänk om det inte kommer någon alls? Vilket fiasko! Jodå, tre värdiga bragdmedaljörer infann sig och spred sin glans för övriga besökare. En gardering hade gjorts. De enda i övrigt som var inbjudna var medlemmarna i Vara IHS jämte representanter för kommunen. Det borgade för en lagom tillslutning. Bragdmedaljörerna var Kjell Johansson (bordtennis), Erik Fåglum (cykel) och Dan Waern (löpning). De flesta övriga svarade med autografer. 

2006. Att ta i trä är ju ett uttryck. Att såga till träfigurer i profil är inte så svårt. Konsten är att få det att likna den som avses. Med en bra profilbild som grund, brukar det arta sig bra. Eller, som en lumparkompis brukade uttrycka sig: - Det vill allt gärna bli bra. Man får tro på det man gör, att tänka positivt.

Därför fortsatte träutsågningen. Motiven detta år var vinnare av ”Guldbollen” under 60 år. Gunnar Gren var den förste som erövrade ”Guldbollen” 1945.  Någon invigning av den utställningen gjordes ej. Man kan väl inte ha invigningar varje år? De aktuella spelarna hade ju redan fått en inbjudan i egenskap av landslagsmän till ”Lagrell-invigningen” 2001. 

2007. Året gick i musikens och filmens tecken. Ett 40-tal rock- pop- och filmstjärnor blev till träfigurer.

Även ”live”-musikanter dök upp. Just detta år kom musiker från olika håll och erbjöd sig att hjälpa till med att ordna ett musikarrangemang här på gårdsplanen. Beslut togs att köra non-stop-spelning med Tri Mustasch och Western Trails. Tyvärr valdes fel dag. Det var skolavslutningar och bal på slottet (Bjertorp) och det ena med det andra. 60-talet besökare var dock nöjda med underhållningen (och även arrangörerna), så varför inte en fortsättning?   

En ny avdelning togs i bruk. Denna gång på andra sidan gårdsplanen. Modellen över Vara kommun flyttades. Detaljer för varje socken plockades ner i glasburkar för att kunna hållas isär. Även ”Bondeåret” med kvistmotiv flyttades till den nya delen.

En konstrunda avslutade säsongen. Föreningen ”Konstrika idéer” hade bildats i Vara. På prov gjordes en konstrunda på 40 platser i kommunen, där c:a 100 utställare dels fick samordna sig eller ha egen utställning. Kålles Rekord-Magasin var egen, så ”egen” att någon besökare tyckte att det var det häftigaste stället av alla. Ändå visades bara en bråkdel av det totala. Det var ju inte fråga om någon museivisning, utan enbart att visa egen tillverkning. De motiven var utställda i två lokaler. 

2008. Året kan bäst beskrivas med ett enda ord: kaos!  Innan kaoset uppstod, gjordes mycket konstruktivt arbete. Ännu en 100-åring jubilerade: Västergötlands Idrottsförbund. Förbundet bildades den 19 januari 1908. Från förbundets sida såg man gärna att alla idrottshistoriska sällskap gjorde någon utställning, eller på annat sätt hade en verksamhet lördagen den 19 januari 2008. Själva firade förbundet sin 100-årsdag på Vara Konserthus med pompa och ståt. Ja, representanter från de olika idrottshistoriska sällskapen var också inbjudna.       

Vi i Vara IHS beslöt att göra en egen 100-årsutställning: ”Sport på slätta under 100 år”. Uppskattningsvis tog det två månader (minst) att sammanställa den utställningen, som visades i Vara bibliotek under tre veckor. Ändå fanns materialet i stort sett tillgängligt i förväg. Resultatet blev en publiksuccé av stora mått.

Det blev också en egen hyllning till 100-åringen. Under vintern tillverkades och målades 100 träfigurer föreställande idrottsstjärnor enbart från Västergötland. Det arbetet hade lika gärna kunnat besparats, eftersom inte särskilt många besökare har brytt sig om våra hjältar.

Så till kaoset. Allt material, som inte var lånat på annat håll, skulle hysas i Kålles Rekord-Magasin efter nedmonteringen. Där var det dock redan fullt med saker som inte hörde till museet: ett delat bohag med sängar och annat möblemang belamrade de flesta utrymmena. Dessutom hade museet kommit till en gräns, där det var nödvändigt med en omorganisation. Allt detta samtidigt! Allting löser sig – med tro och arbete!

Trots att det ständigt tillkom grejer i museet, blev det ändå en viss slentrian. In i biblioteket med det och det, för nöjesprylar gällde samma sak. Allting var uppdelat. Olika idrotter för sig, nöjen för sig. Varför inte göra en omgruppering, så att tiden fick bestämma? Att blanda om och dela in det hela i tidstypiska avdelningar. Kanske skulle man även ta med historiska händelser i allmänhet? Och historiska personer? Men hur skulle man då dela på t.ex. Tage Erlander – i tre delar? Nej, det fick räcka med idrott och nöje. Historia i allmänhet fick bida sin tid.     

Så startade rivningen och ombyggnaden. Biblioteket eliminerades, boxningsringen monterades ner (en mindre ring med enbart Ingo-prylar byggdes på annan plats), nöjeslokalen utrymdes och delades på mitten. Alla lagbilder på väggarna i lagrummet täcktes över. Det gällde prioriteringar. Lagbilderna fanns ju ändå i pärmar årgångsvis. En ny tidsanda hade kommit – tiden fick bestämma.

Några avdelningar – inte alla – tidsindelades från nutid och bakåt drygt 100 år. När ”stamkunderna” kom kände de inte alls igen sig. Alla såg naturligtvis inte positivt på förändringen, men de flesta gjorde det. Ur museisynpunkt var det nödvändigt för utvecklingen. 

Det fanns ändå tid för nöjesunderhållning. Spelningen ägde rum en vecka efter midsommar i stället för innan. Det gjorde susen. Western Trails spelade sin rock- och countrymusik och Börje Brelid framträdde med sina gubbar och gummor.

2009. ”Ändra inte på ett vinnande lag” lyder ett ordspråk. Därför fick det bli samma grupp och samme Börje Brelid och samma fredag efter midsommar för sommarkonserten. Detta år var det hela ännu mer tillspetsat. Dels var det invigning på utställningen om ”Jordgubbens dag 25 år”. Dels filmades hela föreställningen. Uppträdande Börje Brelid var föremålet i första hand för kameran. Det skulle nämligen bli en film om denne underbare komiker med ”gummiansiktet”. Att Kålles Rekord-Magasin blev platsen för delar av filminspelningen kändes inspirerande och stort. En rekordstor publik tyckte förmodligen likadant.

I det ordinarie garaget hade ”jordgubbarna” tagit plats under säsongen. Utställningen visade allt som hade tilldragit sig under de 25 åren som ”Jordgubbens dag” existerat i Vara. Hur det startade o.s.v. Som ”spindel” i nätet fungerade Birgit Wedén. Hon fick därför äran att inviga utställningen.

En ny trappa från garaget till övervåningen hade tillverkats. Där uppe hade gjorts en ordentlig röjning. Därmed kunde en ny avdelning tas i bruk. På ovanvåningen blev det ett TV-magasin.

Ännu en konstrunda stod som säsongens slutpunkt. Enbart egettillverkat material visades. Denna gång var utställningen större än första året och omfattade fyra avdelningar med hopplockat material. Kommentarerna från besökande var ungefär som första gången, d.v.s. att besöket i Kålles Rekord-Magasin var det mest imponerande på hela konstrundan. 

2010.  Efter att ha legat ”i träda” ett par år, togs en massa utsågade figurer fram ur gömmorna. Nu var det dags att ta fram en historisk avdelning. Många historiska personer hade sågats till, men utan strategi. Taktiken formades efter hand. Det blev fler och fler figurer. Under vintern framställdes och målades inte mindre än 300 träfigurer, varav 220 betraktades som mer historiska än övriga. Ja, även filmstjärnor, TV-profiler och idrottsmän kan väl också vara historiska, men de hamnade i andra avdelningar.

Nobelpristagare och statsmän från hela världen staplades upp på hyllor. För dramatikens skull anordnades ett ”vågspel i tre balansakter”. Hur det tillgår kan lämpligast beskådas på plats. Platsen, ja. För att få utrymme för de ”historiska spelen”, hade gamla redskapsskjulet röjts ur. Statsmän hör måhända hemma i mer fashionabla boningar i vanliga fall. Därför kallades denna enkla miljö för ”Kamp Kålle”.   

Utrymmet längst bort i samma huskropp, bondemuseet, kallades därför för ”Kamp Pålle”. Den avdelningen hade byggts till dubbel så stor, så att långbord med stolar och en f.d.  kyrkbänk fick plats i nybygget. På så vis gavs övrigt material större plats. Dessutom blev det luftigare i lokalen.

I garaget hade jordgubbarna ersatts med en utställning om festplatsen Hedalund i Larv. Samtliga fester mellan 1943 och 1967 hade tagits fram, varav alla annonser från 1956 till 1967. Hedalund var en mycket populär festplats med många fina artistuppträdande.

Till detta år hade museet förärats med ett ”husband”. ”Rekordbandet” kallade sig de spelmän som intog den provisoriska scenen fredagen efter midsommar. I stort sett var det samma gäng som spelat här de tre föregående åren. Rekordbandet levererade dock några fler rockiga tongångar än sin föregångare.

2011.  Den lokala nöjesutställningen för året kallades ”Äkta nöjes-Vara”, med underrubriken ”axplock ur slättens vida nöjesfält, teaterlador och orkesterdiken”. Massor av lokala spelmän, enskilda som i orkestrar, hade plockats fram och beklädde väggarna. Utställningen har även dokumenterats i skrift.

Invigningen av utställningen sköttes av den nyblivna filmstjärnan Börje Brelid. Det var hans enda uttalade uppgift, men han kunde inte låta bli att stå för delar av underhållningen ändå. Den musikaliska underhållningen stod, för andra året i rad, Rekordbandet för.

Tio år hade gått sedan den stora invasionen med natur- och kulturvandringen. Arrangörerna på Vara kommun hade en ”önskerepris” till Kålles Rekord-Magasin i bagaget på sitt 15:e vandringsår. Nu blev det inte så. Undertecknad tackade nej, med motiveringen att jag vill ha besök under ordnade former – inga invasioner! Förra gången gick det trots allt bra, vi slapp undan med blotta förskräckelsen. Hur skulle det bli denna gång? Visserligen är museet dubbelt så stort nu mot för 10 år sedan, men ändå. Ett förtydligande med begreppet ”ordnade former”. Vi vill gärna ha möjlighet att berätta och visa för besökarna museets innehåll. Den uppgiften blir helt omöjlig, när en okontrollerbar ”armada” väller fram. Besökarna är naturligtvis välkomna, men gärna i mindre grupper.

Tja, det hände mycket detta år också. En stor tavla monterades i VM-avdelningen. Den innehåller ”All Star Team”, d.v.s. uttagna världslag från samtliga VM-turneringar i fotboll genom tiderna. Samtliga spelare, c:a 200 st., är handmålade och finns enbart i ett exemplar. Utställning med svenska mästare från Västergötland i lagsporter, ”rymdraketer”, en saloon i tillbyggnad – och som en sen avslutning på säsongen ett nostalgiskt tillbakalyssnande på den allra första Tio i topp-listan för 50 år sedan. En entusiastisk skara röstade fram en ny lista med samma låtar – 50 år i efterhand!

Den mest spännande bokningen för året var nog ändå ett besök av historieintresserade. Den historiska tidskriften ”Mimers brunn” ges ut i Skarstad, inte långt härifrån. Redaktören och ansvarige utgivaren anordnar emellanåt utflykter för tidskriftens prenumeranter. En förfrågan gjordes om de fick komma hit på ett dylikt besök? Givetvis! Föraningarna (läs: förutfattade meningar) gällde dock mest om detta museum verkligen lockade allmänt historieintresserade? Naturligtvis borde det göra det, med tanke på alla historiska personer som här finns samlade. Namnet ”Kålles Rekord-Magasin” verkar dock för många ha en ”avskräckande” association.

Strax innan den bokade dagen för historiebesökarna, ringde redaktören och ville ändra datum. Två personer, som verkligen ville se museet, kunde inte den dagen. Underförstått: det var bara de båda som anmält sig. Naturligtvis gick det att ändra dag. Det var inte mina problem att informera om ändring. Inför det nya datumet hörde redaktören av sig på nytt och meddelade att det blir nog enbart en bil som kommer. Hon lovade i alla fall att skriva ett reportage om besöket. Efter en genomgång av museet konstaterade hon, att det nog inte blir ett reportage – det får bli en följetong i stället!

Så kom det sig att Kålles Rekord-Magasin blev upphöjt på historisk nivå! Dessutom som återkommande inslag i ”Mimers brunn” (kunskapens källa)! Hitintills har tre artiklar varit införda. Ja, det har ännu bara kommit ut tre nummer av tidskriften efter besöket. Det första inslaget handlade om Ingemar Johansson med bilder från hans ringhörna här på museet. Texten hämtades dock från annat håll. I det senaste numret presenterades nyligen bortgångne Sven Tumba på samma vis. Som nummer tre presenterades bandyspelaren och sångaren Gösta ”Snoddas” Nordgren. Nyfiken är stor: vem kommer i nästa nummer? Det är omöjligt att gissa, eftersom spännvidden är stor. Det kan bli från den historiska avdelningen, någon filmstjärna, ”bondeåret”, ytterligare någon idrottsstjärna eller något annat. 

2012. Vad kommer att ske då? Man skall inte gå händelserna i förväg. Förhoppningsvis är det något stort på gång. I Kålles Rekord-magasin händer det alltid något! Utvecklingen har gått från ”ett litet pryllöst museum rakt uppôt väggera” till ett ”rekordartat, breddat och prylfullt museum i stort format”!

- Men det ser ju inte ut som ett museum, säger besökare emellanåt – innan de gått in. Väl inomhus är det ingen som tvekar om det museimässiga innehållet. En given motfråga är då: - Hur ser ett museum ut? En egentligen ganska dum motfråga. Det är naturligtvis bättre att göra något åt saken, så att det inte ens utvändigt går att ta miste på att den gamla ladugården verkligen har gjorts om till ett museum.

Under 2011 har ladugården målats. Nu utfärdas ett löfte om att inför 2012 år säsong göra så att ladugården även på utsidan ser ut som ett museum!  

Den stora nyheten för 2012 är en modell av Stockholms olympiastadion. Eftersom den är placerad i Kålles Rekord-Magasin i Tråvad – och inte i Stockholm – kanske man inte kan kalla den just Stockholms stadion? Kanske passar Tråvads (K)ållympiastadion bättre? I vilket fall som helst är Stockholms olympiastadion, så som den såg ut vid OS för 100 år sedan, förebild för denna modell. Måtten är ganska stora: 210x125 cm. Skalan är 1:100. Den 6 juli kommer invigningen av modellen att ske. Varför just den dagen? Jo, då blir det exakt på 100-årsdagen när Stockholm-OS invigdes. Invigare: Dan Waern. Tid: 14.00. Allmänheten hälsas välkomna!

19.00 kör OS-Rekordsbandet igång kvällens musikaliska föreställning. De bjuder på rock´n roll och countryklassiker av bästa märke. Den 6 juli 2012 kommer att bli en dag att minnas i Kålles Rekord-Magasins historia!

Om inte modellen i sig har tillräcklig dragningskraft för att locka besökare till Kålles Rekord-Magasin i sommar, så är i varje fall en sak säker: de besökare som infinner sig kommer att bli imponerade – inte enbart av modellen, utan av hela museet! 

 

2013. För att bredda sortimentet öppnas nya avdelningar. Den mest fashionabla är onekligen en kunglig avdelning. Carl XVI Gustaf firar ju 40-årsjubileum som kung i år! För att uppmärksamma detta har profilerade träfigurer, föreställande samtliga kungar och drottningar från Gustav Vasa och framåt, sågats ut och målats med stass. Det är fråga om 21 kungar och två drottningar. Vidare har ett stamträd för Bernadetteätten målats upp. På trädet återfinns inte mindre än 97 porträttmålade ättlingar till Karl XIV Johan (inkl. honom själv och drottning Desideria) – från Karl XIV Johan till Estelle!

Den kungliga avdelningen är placerad i ”Kamp Kålle”, d.v.s. i samma uthus som övriga 220 historiska träfigurer är placerade. Det blir alltså en förstärkt historisk avdelning, som kompletterats ytterligare med porträttmålningar av Sveriges 20 första statsministrar.

En smärre tillbyggnad av museet har gjorts. Som vanligt behövde det dock varit dubbelt så stort. Tillbyggnaden gjordes för att få plats med tre rum: ett allrum med gamla arbetsredskap inomhus såsom spinnrock, symaskiner o.dyl. Ett kök med en järnspis och gamla föremål. Det tredje rummet innehåller en skolsal bl.a. med tre gamla skolbänkar. I skolbiblioteket kan man verkligen proppa sig fullmätt med kunskap! För att förstärka museet som ett konstmuseum finns här mängder av förnämliga teckningar och målningar gjorda av skolelever.

Ytterligare ett bibliotek har iordningställts. Då är det fråga om ett tidningsbibliotek. Främsta anledningen därtill är en stor samling av förstanummer av diverse tidningar som kom ut mellan 1889 till början av 2000-talet.

Detta museum är till stora delar ett skapande museum. Mycket eget arbete görs – för eget och förhoppningsvis även för besökarnas nöje. Här följer en uppräkning av nyproducerat, målat bildmaterial: Utmärkelsen Årets idrottskvinna från 1950 och framåt, 100 rock- och schlagersångare, 20 klassiska svenska landslagsmål i fotboll.

I övrigt har stora förändringar i museet gjorts för att skapa mer luft och utrymme. Det innebär bl.a. att utställningen om alla porträttmålade landslagsmän i fotboll under 100 år, som under hela 2000-talet upptagit fyra väggar i fotbollsrummet, blivit nedtagen och placerad på skärmar. Det går ju att bläddra!

För sjunde året i rad blir det musikunderhållning live. Rekordbandet gör sitt årliga framträdande den 28 juni. Denna gång under rubriken: ”Kongarock”!

2014
Till detta år blev hela baksidan på ladugården tillbyggd. Det innebar att fotbolls-VM flyttades ner i stora delar av tillbygget, som i övrigt gavs plats för en gedigen spelavdelning, en lokal idrottsavdelning i anslutning till den gamla, samt ett litet filmrum. Detta innebar att OS-avdelningen på övre våningen fick dubbelt så stort utrymme. Givetvis flyttades OS-modellen av Stockholms stadion upp dit.
Ytterligare ett tillbygge: I förlängningen av denna tillbyggnad, men ändå separat, byggdes ett ”historiehus”. Dit flyttades alla historiska träfigurerna med statsministrar och Nobelpristagare. Det betydde att ”Kungligan” fick eget utrymme.
Temat för årets musikunderhållning var ”Tio i topp”.

2015
I den historiska avdelningen, ”Kålleseum”, tillkom 52 målade bilder på svenska uppfinnare, samt i viss mån exempel på deras uppfinningar. Ytterligare ett led i att bredda verksamheten. I det nya utsiktstornet kan man beundra utsikten över slätten med Mösseberg i bakgrunden. Osynligt rinner Lidan framför horisonten. I utsiktstornet finns därför ett antal ”Lidans”-motiv målade, bl.a. från kyrkrodd i Tråvad.

2016
Tre smärre utbyggnader gjorde susen utrymmesmässigt, varav i det ena av dem blev placeringen för porträttmålningar av samtliga amerikanska presidenter. Vilka folkomröstningar har förekommit i Sverige? Ja, det finns också att beskåda i den historiska avdelningen.
För tionde året i rad anordnades musikunderhållningen. För sjunde året i rad svarade Rekordbandet för tongångarna. De två senaste åren var publiksiffran närmare 200.

2017
Vilka ”kändisar” har egentligen besökt Kålles Rekord-Magasin? Folk frågar ibland. Huvudsakligen värderas från museiägarens sida besökarnas visade intresse – oavsett kändisar eller ej. Det kan dock inte förnekas att en s.k. kändis är en extra krydda. Därför har en ”gräddhylla” med porträttmålade kändisar nu gjorts kallad ”Kållegendariska besökare”.
Hur många är intresserade av klassiska kompositörer? Tja, förhoppningsvis alltid några besökare, eftersom 52 dylika kompositörer finns avporträtterade. De har fått nöja sig med en plats i tvättstugan.
Två nykomponerade avdelningar i övrigt kan nämnas: ”Rockey” (en blandning av rock och ishockey) samt ”Kållek(tyr)saker” – en avdelning för såväl stora som gli. För vuxna kallas det nostalgi. Det är dock inte enbart lek – bara halvlek.
Efter 10 års musikunderhållning i rad bryts nu trenden. Det gäller att sluta på topp. 2017 anordnas en gårdsfest, där gemenskapskänslan kommer att stå i förgrunden, medan musikunderhållningen kommer i andra hand. Det blir en enklare form av underhållning mellan varven, men där gemenskapen och gemytligheten prioriteras. Någon entréavgift kommer inte att tas ut.

Uppdaterad: 08 JAN 2018 19:54 Skribent: Carl-Owe Johansson


Välkommen till
Vara
Idrottshistoriska Sällskap

och
Kålles Rekord-Magasin

 

 

Besök sedan 180720 

Postadress:
Vara Idrottshistoriska Sällskap
Carl-Owe Johanssonm, Kållegården 1
534 92 Tråvad

Kontakt:
Tel: +4651214012
E-post: This is a mailto link

Se all info