Hoppa till sidans innehåll

Carl-Owe Johanssons idrottsminnen


Carl-Owe Johanssons idrottsminnen

IDROTTSMINNEN

Mina debuter - såväl som åskådare som aktiv - startade med "blodbad"! Däremellan drabbades jag av ett komplicerat benbrott med åtta månaders vistelse på lasarett. Så egentligen var inte mina idrottsliga förutsättningar särskilt goda.

Kristi Himmelfärdsdag 1953 följde jag och en kompis med min far till Backavallen i Längjum för att åskåda en fotbollsmatch. Det var inte vilken match som helst - seriefinal mellan Längjums IS och Skogslunds IF. Visserligen var det bortalagets B-lag och serien var Vara Reservserie. Lägre gick inte att komma. Men det var ändå seriefinal.                                     

Vi ställde oss bakom främre målet. Vad sparkandet och springandet gick ut på, förstod vi nog egentligen inte oss på, för vi båda smågrabbar hade ännu inte fyllt fem år. I andra halvlek hände i alla fall något vid bortre målet, för en i bortalaget blev plötsligt röd i hela ansiktet. Blodet skvalade. Längjums målvakt hoppade runt och tog sig för mun. En taxibil kördes in på plan. En kollision hade uppstått, varvid målvakten kört en framtand i ögonbrynet på motspelaren. Tanden blev lös och ögonbrynet spräcktes. Den händelsen är fast förankrad i minnet från min debut som åskådare för 51 år sedan. Intrycket var annars att spelarna agerade som korna brukade göra vid första utsläppningen på försommaren - en samling som springer vilt, sparkar bakut och stångar varandra blodiga!

Av förklarliga skäl - blodbadet - lockade inte den första upplevelsen till ett fortsatt idrottsintresse. Vändpunkten kom dock fem år senare, närmare bestämt söndagen den 8 juni 1958, tre dagar efter min tioåriga födelsedag. På radionyheterna hörde jag att Sverige besegrat Mexico med 3-0 i premiärmatchen av VM i fotboll på Råsunda. Jag som inte ens visste om att det skulle gå av stapeln ett VM i Sverige! Måndagens tidning var den första som jag slog upp sportsidan på. Ryktesvis hörde jag talas om att man skaffat en TV i bygdegården och att fortsättningen av VM-turneringen skulle visas i TV. Vid nästa match satt jag bänkad framför TV:n i bygdegården och följde även fortsättningen av turneringen framför TV-apparaten.

Idrottsintresset var väckt och det rejält. Att mitt intresse blev så stort kan delvis förklaras av att jag tidigare under ett års tid varit rörelsehindrad på grund av en olycka. Sommaren 1958 var jag fullt återställd och det var mycket spring i benen som s.a.s. fanns lagrat.

Hösten 1959 skedde min aktiva idrottsdebut. Ett anslag sattes upp i skolan att 10-11-åringar var välkomna till bordtenniskurs utsatt dag och datum. Vi var ett 10-tal nervösa ynglingar som samlades utanför J.A. Johanssons affär. Handlarens son var klubbmästare i Längjums BTK och lystrade till det i större sammanhang allmänt omtalade namnet det året: Ingemar Johansson. Alltså borde affären vara den rätta att införskaffa sig en bra bordtennisracket. Vi köpte varsitt och dessutom varsin glassbåt. Bilmekanikerns pojke - som var ny i klassen - snubblade på en hästskit och tappade sin glassbåt.

Väl i bygdegården tog Helge Svantesson hand om oss. Han hade gått på kurs på Bosön och var följaktligen utbildad instruktör. Helge lärde oss till att börja med att en serve först måste studsa en gång på egen bordshalva. Men det var inte alla gånger som Helge hann att förevisa oss. Då fick vi själva nöta på grunderna. Omväxling förnöjer emellertid och en gång tog vi paus för att leka polis och tjuv utomhus. Undertecknad valdes som en av poliserna och jag fick ganska snabbt fast ovannämnde olycklige "skitsnubblare" och transporterade honom in i finkan (bygdegårdens farstu). Han gjorde emellertid misstaget att försöka smita, varvid en brottningsmatch vidtog. Olyckligtvis råkade "brottslingen" landa med huvudet mot ett vasst element, så att ett jack revs upp och blodet strömmade. Någon cyklade efter hans farsa, medan undertecknad blev åhörare till alla svordomar som fanns från den skadade. Svordomarna var nog inte riktade mot mig, snarare att det gjorde ont. Efter läkarbesök kom dock den skadade till skolan nästa dag med ett omlindat huvud. Såret läkte snabbt men blodspåren i bygdegårdens farstu blev bestående och vid varje besök påminde det mig om olyckshändelsen.

Mörka höstkvällar kom och vi var bara två som fortsatte bordtenniskarriären. För min del resulterade det så småningom i A-lagsdebut. 1964 gjorde A-laget sensation genom att vinna kvalet till Div. IV. Själv fick jag hoppa in när tre matcher återstod av säsongen 64/65. Då hade inte LBTK lyckats ta en enda poäng i den högre serien. Min debut skedde borta mot serieledarna från Blidsberg. Vi åkte två spelare härifrån, medan den tredje var bosatt i Borås. När vi kom till Blidsberg och skulle svänga in till skolan med gymnastiksal, kom det en bil från motsatt håll som också blinkade för sväng. Det visade sig vara vår lagkompis från Borås som anlände exakt samtidigt. Snacka om timing! Så mycket av den varan blev det sedan inte från vår sida, eftersom vi förlorade med 6-0 mot blivande seriesegrarna.

Ett år senare var bordtennisklubbens saga all. Avflyttning, militärtjänst, kall och snörik vinter var några orsaker till att det inte blev längre fortsättning. Ekonomin var dessutom obefintlig.

Ett samgående med "arvfienderna" från Larvs FK väntade. De hade åtminstone god ekonomi.

Hedalund var främsta anledningen till Larvs FK:s goda ekonomi. Hedalund var namnet på festplatsen. Den hade klarat utslagningen av festplatser och var mäkta populär. En fest på Hedalund under 1.000 personer var en dålig fest.

På en fest på Hedalund träffade jag en blivande medspelare. -"Vi blir bra i år", sa han. Vi råkade sedan spela i samma lag vid första träningsmatchen. Motståndarna kom från Vara och ödet ville att ovan nämnde mötte en jobbarkompis i första matchen. Det blev stryk för vår spelare, som direkt åkte hem. Han klagade över magont. Förmodligen var det dock förlusten som tog hårdast, för han visade sig aldrig mer i bordtennislokalen!

Ödet ville även att den ovan nämnda goda ekonomin i klubben i realiteten inte existerade. Ett avslöjande gjordes att hela kassan var förskingrad. Inte mindre än 72.000:- hade försvunnit. Ett planerat klubblokalbygge fick uppskjutas på obestämd tid. Konsekvensen blev även att Hedalunds fester gick sämre och mitt under säsongen 1967 fick bokade artister och orkestrar avbokas. Festplatsen lades ner.

Sportsligt sett märktes knappast inte "katastroferna". Sammanhållningen var god och beträffande bordtennis hade vi stor bredd. Såväl Längjums som Larvs bygdegårdar användes för träning och matcher, vilket betydde att jag fortfarande kunde spela i den gamla invanda "blodbesudlade" bygdegården.

Hur tanken på ett individuellt seriespel uppstod känner jag inte till, men tanken var att en gång i månaden skulle spelare från olika klubbar samlas och mäta sina krafter. Alltså ett led i att få varierat motstånd, så man slapp att ständigt nöta mot egna medspelare på träning.

Ett seriespel lades upp med deltagande spelare från nuvarande Vara resp. Essunga kommuners bordtennisklubbar, eller snarare klubbar inom telefonområdet med riktnummer 0512. BT-ringen blev namnet på tävlingen. 100-talet aktiva rangordnades godtyckligt i 12 grupper med 8 deltagare i varje grupp. Om samtliga klubbar inom området ställde upp, kommer jag inte ihåg, men det blev i alla fall spel på 12 olika platser med start första måndagen i november 1968. De två bästa flyttades upp och de båda sämsta flyttades ner. Alla mötte alla i resp. grupp, 28 matcher på två bord. Det blev en ordentlig genomkörare som tog tid!

Själv hade jag placerats i grupp 6. Alltså fanns det 40 spelare inom området som ansågs bättre. Å andra sidan hade jag turen att grupp 6 placerats i Längjums bygdegård bara drygt en kilometets väg, invand miljö och inte minst suverän belysning. Ingen annan bordtennislokal hade lika bra belysning med tre smålampor längs med bordet. Jag vann gruppen obesegrad. Således avancemang till femman, där spelplatsen nästa gång också blev Längjum! Samma sak - jag sopade borden med övriga deltagare och var uppe i grupp 4. 

Två säsonger spelade vi detta individuella träningsseriespel. Det ställde givetvis stora krav på organisation och administration. De lägre grupperna visade tidigt tendenser till att halta deltagarmässigt och den snörika vintern 1970 märktes tendenserna högre upp i systemet. Den första omgången efter nyår var vi endast 3 deltagare i grupp 4. Jag besegrade båda och var således klar för trean. Det blev dock inget mer spel - systemet hade överlevt sig självt. Ändå är "BT-ringen" det roligaste jag varit med om inom sporten.

Jag blev aldrig någon stjärna - snarast en typisk B-lagsspelare. Ändå har jag besegrat en svensk mästare! Eftersom vi inom Larvs FK hade ett brett material, spelade vårat B-lag i distriktets högsta reservserie. Där mötte vi bl.a. Mariestads BoIS, vars A-lag tre år i rad blev svenska mästare mycket tack vare Hasse Alsér i laget. I B-laget mötte jag en spelare som gjort enstaka inhopp i mästaruppsättningarna. Naturligtvis var jag chanslös. 21-10 i första set och ställningen 20-10 i andra. Då lade jag upp en hög backhandsloop för honom att bara smälla in. Han slog utanför. En likadan boll till. Samma sak - smash utanför. Så höll det på. Jag vann setet med 22-20! Tredje set var enbart en formsak. Den meriterade motståndaren var knäckt och fick sedan stryk även i sin nästa match.

Efter 27 bordtennissäsonger - och 20 dito i fotboll - avslutades den aktiva karriären. Några år utan idrottsanknytning uppstod. 1993 fick jag förfrågan från Larvs FK om jag var villig att träna ett gäng pojkar från granntrakten i min ombyggda ladugård. Bord ställdes till förfogande. Såväl jag som pojkarna ställde upp i den något primitiva miljön. Vid första träningstillfället sa jag till med bestämdhet: "- Nu vill jag inte veta av några svordomar"! Tankarna gick till min egen debut med svordomar och blodspår i bygdegården. -"Aj faen, det kommer inte att gå, blev det spontana svaret. Några svordomar blev det väl, men annars gick det bra med att träna pojkarna. Inför andra säsongen fick de välja: spel i den primitiva ladugården eller att åka en mil till Larvs FK:s klubblokal med ordnade förhållanden, där de också fick möta fler spelare. Pojkarna var eniga: de trivdes bättre med det primitiva, där de kunde få ett äpple eller läsa en serietidning under väntetiden. Nåväl, så småningom fick även "mina pojkar" spela under bättre ordnade förhållanden.

Ladugården är nu ombyggd till idrottsmuseet Kålles Rekord-Magasin.   

Carl-Owe Johansson

 

Uppdaterad: 07 JUN 2016 16:05
Skribent: Carl-Owe Johansson


Välkommen till
Vara
Idrottshistoriska Sällskap

och
Kålles Rekord-Magasin

BIDRA TILL HEMSIDAN?
Om du har artiklar, bilder, statistik eller annat om din ort eller förening som du kan och vill bidra med så är detta oerhört välkommet! Hellre lite än inget alls. Allt inskickat material publiceras. Kontakta 

Jacob Johansson 
073-5970082
This is a mailto link

 

Besök sedan 180720 

Postadress:
Vara Idrottshistoriska Sällskap
Carl-Owe Johanssonm, Kållegården 1
534 92 Tråvad

Kontakt:
Tel: +4651214012
E-post: This is a mailto link

Se all info