Hoppa till sidans innehåll

Erik Karlsson


ERIK KARLSSON – VÄRLDSMÄSTARE I ORIENTERING
Ställ honom på torget i vilken stad som helst och han skulle undrande, smått villrådig, klia sig i håret inför valet av de många gator som mynnar ut därifrån. Ställ honom mitt i den djupaste urskogen och han skulle lugnt ta fram papper och penna, rita av skogen, titta efter solens plats på himmelen, och sedan gå raka vägen hem till sin Anna-Lisa i Vara. Det är Rydaorienteraren, skaraborgsmästaren, svenske mästaren och världsmästaren Erik Karlsson, betraktad som i ett nötskal. Mätt på all ära och framgång, nej då, inte Erik, som nu känner stoltheten öka i bröstet när någon efter en tävling spontant gratulerar till den fina karta, som Erik ritat.

Erik, numera pensionär, har naturligtvis hört talas om det där med att njuta sitt ålders otium, men har ingen förståelse för det. Nej, Erik njuter av att vara aktiv och riktigt längta efter nästa år 1991 då han skall tävla i klass H-70. Orientering är sporten och att vistas i skog och mark är själva livet för den gode Erik.

Född i Håkantorp, började idrotta i Vara
Inte bara Ryda SK, utan också Erik själv jubilerar i år. Det är nämligen 50 år sedan han började med orientering men då var det inte i Ryda SK. Detta trots att Erik i ungdomen under tre år bodde i Ryda, men Ryda SK hade då inte orientering på sitt program. Det blev istället OK Manhem i Vara. Den första tävlingen Erik deltog i gick dock i Rydaskogen på en bana som legendariske Herbert Kling i Vara lagt. Det blev en seger och blodad tand för Erik som sedan dess varit orienteringen trogen.

Ryda SK var dock inte obekant för Erik som var med och åkte skidor för klubben redan 1940. Det första Rydaloppet på skidor gick för övrigt 1940. Det vanns av Herbert Kling och jag blev tionde man, berättar Erik.

OK Manhem gick efter ett par år upp i Vara Sportklubb och där var även en del Rydapojkar med. Men ack, sportklubben var fattig och hade inte råd med orienteringen så sektionen lades ner. Vi orienterare flyttade då över till Ryda SK i början på sextiotalet, som vid sidan av skidorna satsade ordentligt på orienteringen. Och orientering har varit den stora idrotten för mej allt sedan första tävlingen 1940, säger Erik. Det har inte varit ett enda års uppehåll.

Orienteringen tog överhand 
Utgångspunkten för vår verksamhet i Ryda var då torpet Ravelsbacke. Torpet ägdes och ägs fortfarande av Erik och några kompisar i Vara. Det fanns inga juniorklassser på den tiden så Erik fick ställa upp i seniorklassen. Den första större tävlingen Erik deltog i var 1941 i Sparresäter med Gandvik som arrangör. Det var lite över 100 startande och Erik blev 18:e man.

Den första framgången var Västgöta-DM i budkavle 144 som gick i Ulricehamn. Erik sprang sista sträckan. Den vann han och förde därmed upp Varalaget till fjärde plats. Jobbigt men roligt, berättar Erik, som tillsammans med kamraterna i arla morgonstunden fick cykla till Herrljunga för att komma med ett tåg söderut till tävlingarna. Lite lättare var det västerut mot Bohuslän och Uddevalla. Tåg från Vara klockan 6 på morgonen och komma hem strax före midnatt var inget ovanligt. Det tog lång tid eftersom vi ofta fick vänta på prisutdelningen. Det var nästan alltid någon som hade pris att hämta.

Skaraborgsmästare
Det riktigt stora genombrottet kom 1948 då Erik blev Skaraborgsmästare för första gången. Tävlingen gick i Järpåsskogen. Flera gånger vann Erik också Lidköpingskorpens nationella tävlingar under 40- och 50-talen. Son senior blev Erik Skaraborgsmästare en gång, men eftersom man blir oldboys, veteran, redan vid 35 års ålder i orientering, var Erik snart där och det är som veteran han firat sina stora triumfer. Bland annat Skaraborgsmästare fyra gånger i olika oldboysklasser. 

World Masters och guldmedalj
1987 var den största triumfen ett faktum. Då stod Erik överst på prispallen i den förnämsta av alla tävlingar. Världsmästerskapet då guldmedaljen i blågula band hängde om hans hals. ”World-Masters Orientering” avgjordes i Pinkafield i Österrike. Pinkafield låg sju mil från Wien och på 1200 m höjd. Terrängen var våldsamt kuperat och mycket stigrikt. Här gällde det att vara mycket noggrann med kartläsningen och framför allt inte tappa höjd. Då kunde sekunder och minuter fara iväg fort.

VM-tävlingen gick som en tvådagars tävling med det sammanlagda resultatet som avgörande. Efter första dagen ledde Erik med 30 sekunder och fick favorittrycket på sig inför den avslutande dagen. Erik höll dock för detta tryck och kunde t.o.m. dryga ut försprånget.

Tvåa och trea i tävlingen blev också svenskar, så den svenska triumfen blev fullständig. Först på en fjärdeplats kom en finländare.

Världsmästaren i klass H 50 var från Schweiz och han bodde i rummet intill mitt på hotellet. Det fanns en som var stoltare än vi två, och det var hotellägaren som knappast visste till sig av att plötsligt ha två världsmästare som gäster.

Femdagars är vardagsmat för Erik, som varit med alla år som tävlingen funnits utom några gånger i början. När världsmästerskapet gick i Norge var jag med men vill gärna glömma det för jag gick bort mig fullständigt och hamnade långt ner på listan, säger Erik.

Fem gånger Skaraborgsmästare, en gång svensk mästare och en gång världsmästare. Segrare i nationella tävlingar ett otal gånger inte att förglömma. Roligast? Ja, veteran-VM givetvis men även det svenska mästerskapet håller Erik mycket högt eftersom världseliten bland äldre ännu så länge finns i Sverige. Men de andra länderna kommer med stormsteg.

Episoder
Det har hänt, men bara ett fåtal gånger, att Erik har brutit en tävling och då har det varit för andra orsaker än missade kontroller. Jag glömmer gärna de tävlingarna, säger Erik, som dock inte kan glömma två lite udda förluster. Båda med enbart en sekund efter segraren.

En gång i en tävling i Sollebrunn fick jag magknip och måste stanna bakom en buske, och sådant klarar man inte av på en sekund, menar Erik. Den andra gången var på en tävling i Herrljunga då jag låg bra till men mötte i skogen en snygg tjej som hade gått bort sig helt. Jag stannade och hjälpte henne med kartan så hon kom rätt, och i mål var jag en sekund efter segraren.

Man har aldrig ledsamt när man orienterar eller är funktionär på en tävling. När femdagars 1978 gick i Västergötland hade en markägare hotat med att riva bort skärmarna så jag satt som vakt över sex kontroller. Det innebar att jag såg och hörde nästan alla deltagarna och du milde vilket språk när en del äntligen hittade kontrollen efter att ha varit vilse helt. Men det fanns soliga och roliga kommentarer också av de som gick spikrakt.

Själv har jag klarat mig utan skador under alla åren, bortsett från småblessyrer och det är jag tacksam för. I ungdomen tog jag, som alla andra, stora chanser och stormade igenom den tätaste skog eller nerför de brantaste sluttningar. Nu tar jag det lite försiktigare och det är väl sådant som har med åldern att göra, tror Erik.

En annan skillnad är att nu får det roliga ibland ta överhand. Jag kan stanna mitt i skogen och beundra något naturens underverk eller titta på någon vacker utsikt. På de stora tävlingarna skärper jag mig dock. Man får inte ta sig själv för allvarligt. Det är kul att vara med, och roligt när det går bra.

Tävlingsinstinkten sitter i fortfarande men inte värre än att jag kan stanna mitt i en tävling för att hjälpa en liten knatte som gått bort sig och är ledsen eller en snygg tjej som inte hittar rätt. Och alla orienterande tjejer är snygga tjejer så det så, säger Erik, som gjort c:a 2.000 tävlingar och har kartor från de flesta i sina album. Minskar något med åren? Nej, nej, innevarande säsong 1990 har jag c:a 30 tävlingar inbokade, däribland femdagars i Göteborg och VM i Ungern.

Eftersom Erik numera också är en ganska bra kartritare och då också kartläsare så är det ingen tvekan. Varhelst i världen han tävlar, så hittar han hem till sitt torp i Ryda och sin jubilerande förening.

Klas Karlsson
Ovanstående artikel är införd i Ryda Skidklubbs jubileumsskrift 1990. Mycket har hänt sedan dess. Erik Karlsson, född 1921, har t.ex. blivit världsmästare ytterligare en gång. Denna gång i 70-årsklassen. Vi låter Erik själv berätta om veteran-VM i Tasmanien 1992.

Veteran-VM i Tasmanien
Alla vi som orienterar drömmer väl om att någon gång göra det perfekta loppet. Loppet där kontrollerna sitter i vägen, att löpningen flyter perfekt, att mjölksyran inte kommer ens i de värsta motluten. När allt detta inträffar på en tävling med VM-status har man väl upplevt något som är värt att minnas – i synnerhet som det sker på andra sidan jordklotet i en miljö som avsevärt skiljer sig från den vi är vana vid här hemma.

Efter att ha avverkat en femdagars-OL i Australien hade vi kommit till Tasmanien, ön där vi skulle springa Veteran World Cup. Det började med två kvaltävlingar, där det gällde att komma bland de 40 bästa i klassen för att komma till A-final. Dessutom gjordes startordningen upp efter de resultat som man hade efter dessa båda tävlingar. Mitt kvalresultat hade gett en fjärdeplats sammanlagt, vilket innebar att jag startade som nr. 36. Vi var fyra svenskar, en finne och en norrman som var sist i startfältet. Det var tre minuter mellan starterna. Det rådde en något förtätad stämning på startplatsen. Ingen ville prata utan var och en gick för sig själv och småjoggade lite för att få igång kroppen. Solen sken och det rådde en behaglig värme. Kartan fick man i startögonblicket och jag såg med en gång att här var det fråga om svår orientering.

Det fick bli ett lugnt tempo till första med två säkra inläsningspunkter. Tvåan togs via kanten av en sankmark med ett dikeskort som sista inläsning. Till trean var det långsträcka med en del grönområde, där jag läste in mig på en brant 250 m. före kontrollen, sen ett dikesslut och så rakt på skärmen, som satt i en c:a fem m. lång dikessnutt. Det var här som de flesta jag talade med efteråt hade missat. Nu var halva banan avverkad utan någon miss och det gällde att börja jobba. Terrängen blev mera öppen och det var ganska lättlöpt. De följande tre kontrollerna satt där de skulle och någonstans i närheten av sjätte träffade jag Bror Jonsson. Vad vi sa till varandra har jag ingen aning om. Just då fanns bara orientering i huvudet. Vid sjunde kontrollen, som låg på en liten höjd, blev det lite strul, då jag först letade på fel sida om höjden. Kanske blev det en miss på 30 sekunder. Mellan 10:e och 11:e, som var de sista, fanns en djup ravin som måste passeras. Valet stod mellan att hoppa över eller klättra ner och upp. Jag valde att hoppa, vilket lyckades med ytterst liten marginal. Senare visade det sig att detta hopp var ganska avgörande för tävlingen. På snitseln fram till målet gällde det att ge allt som fanns kvar i gubben.

Då funktionärerna var mycket snabba med tiderna, kom mitt namn upp kvickt nog allra överst. Marginalen till tvåan var bara 10 sekunder. Var det hoppet över ravinen? Men de fyra värsta konkurrenterna var ju kvar i skogen och tiden hade ännu inte gått ut för de två sista. Jag tog min vattenflaska – för duschar finns inte på denna sidan jorden – och sökte en ensam plats. Jag tog det lugnt med ombytet för att så småningom våga mig fram till resultattavlan igen. Det stod fortfarande Erik Karlsson, Sweden överst. Vad man känner i ett sådant ögonblick är svårt att beskriva – och allt som sedan hände skedde i ett rosenrött skimmer. För att nu inte glömma detta fantastiska mottagande jag fick efter hemkomsten. Tack alla fina orienteringskompisar!

Erik Karlsson

1994 tilldelades Erik DF:s förtjänsttecken i guld.

Erik Karlsson

Uppdaterad: 07 JUN 2016 15:31
Skribent: Carl-Owe Johansson


Välkommen till
Vara
Idrottshistoriska Sällskap

och
Kålles Rekord-Magasin

BIDRA TILL HEMSIDAN?
Om du har artiklar, bilder, statistik eller annat om din ort eller förening som du kan och vill bidra med så är detta oerhört välkommet! Hellre lite än inget alls. Allt inskickat material publiceras. Kontakta 

Jacob Johansson 
073-5970082
This is a mailto link

 

Besök sedan 180720 

Postadress:
Vara Idrottshistoriska Sällskap
Carl-Owe Johanssonm, Kållegården 1
534 92 Tråvad

Kontakt:
Tel: +4651214012
E-post: This is a mailto link

Se all info